Vårens första dag

Äntligen är våren här och jag älskar varje minut av den, solen, fågelkvittret och framför allt blommorna. Jag kan inte förmå mig själv att inte se solen, att inte le när jag hör kvittret, att inte se hur allt sakta men säkert väcks till liv igen efter vinterns dvala. Men att glömma det mörka, att glömma det kalla, att glömma det svåra, att glömma det som alla sa skulle göra en starkare, även det är för stort och fortfarande för uppenbart för mig att undgå - likväl som jag inte kan förmå mig själv att inte se vårsolen likväl kan jag inte förmå mig själv att glömma den frost som jag tvunget har behövt ta mig igenom.

Med frosten i bakhuvudet tänker jag ändå inte missa en dag av detta underbara, detta vackra, detta som är nu. Nu när värmen är tillbaka får allting möjlighet att växa, träden får knoppar och gamla perenner kommer återigen upp genom jorden för att förgylla vår, annars fortfarande ganska, kyliga vardag med lite mer färg.

Blommorna gör våren vackrast, de flesta kommer tillbaka år efter år där jag först planterade dem eller där de planterade sig själva. De flesta klarar sig själva som snödropparna, jag behöver bara vara där för att se dem, vissa behöver mig mer, vattnas, vårdas, stöttas, vaktas som de långstjälkade tulpanerna. Och tack vare kärleken som solen förtrollar mig med så gör jag det mer än gärna! Färgerna som dessa blommor ger till min vardag måste finnas kvar och därför gör jag allt för att hjälpa dem orka, hjälpa dem överleva, allt för att jag ska kunna lita på att de kommer tillbaka igen nästa vår.

Men vad händer då om jag inte är där? Om jag inte kan vårda och stötta just den där dagen när våren för en natt avviker och frosten smyger sig på, kommer den där tulpanen klara sig då? Kommer snödropparna som alltid utmanar ödet och slår ut lite för tidigt finnas kvar? Måste jag alltid vara där och vakta?

Våren förtrollar hela mig och energin den ger mig är obeskrivlig, energi för nya äventyr! Dessa äventyr gör mig ibland frånvarande och vad är vitsen med alla dessa blommor om jag inte är där för att njuta av dem? Om jag inte ser dem finns dem då ändå där?

Nu är äventyret inte ens bekräftad men ändock planerat och med tanke på att våren redan slagit ut finns det möjlighet att plantera nya frön och lökar, en möjlighet att även förgylla hösten med klara färger, en möjlighet att spendera hela våren och sommaren med att ta hand om och se hur rabatten kompletteras och fylls upp av nya vackra blommor, vissa för att stanna och blomma om, vissa bara för syns skull som aldrig kommer återkomma. Men det finns också en risk, en risk att jag har gett mig av när dessa blommor slår ut om ett halvår, att jag inte finns där när de slår ut för första gången, finns jag inte där kan jag inte se vilka som bara är vackra för stunden och vilka som kommer blomstra år efter år, då vet jag inte vilka jag kan räkna med och vilka jag bara ska njuta av.

Den svenska våren är något av det vackraste jag vet, Något av det bästa jag vet, Något av det jag längtar mest efter och är mest tacksam över att år efter år få uppleva. Varje år överväldigas jag den där första dagen då solen faktiskt värmer mig och orsakar fräknar på min vinter bleka näsa. Men det är med ett oroligt hjärta jag varje morgon blickar mot rabatten, observerar hur många blommor som har slagit ut, vilka färger, vilka platser, den första tiden överväldigas av hur många som har blommat om men desto närmare sommaren vi kommer desto mer tar oron över för de som saknas. Ibland förvånas jag över en blomma som under några år har saknats men nu bestämt sig för att komma igen och glädjen över det är obeskrivlig, likväl tacksamheten för de trogna krokusar som aldrig gör mig besviken, men hur lycklig de än gör mig så kommer ledsamheten för de som saknas aldrig att utplånas. Även om jag planterar nya lökar så kan ingen ny blomma ta en gammal perenns plats. Våren ger mig hopp och jag hoppas och tror att om jag ger dem tid kommer de fylla sitt tomrum igen och orka blomma om till en annan vår!

Det moderna Kalla Kriget

Medan omvärlden går på tå och oroar sig för det stundande kriget i Ukraina, spekulerar kring NATO och är förargade över Putin och hans handlingar utstår jag ett dagligt krig. Ett Kallt Krig som spårat ur och som jag likt Ukraina ofrivilligt blivit del i,  ett krig som får mig att känna mig liten och osäker, omringad och invaderad av större, starkare makter. Makter som jag inte kan styra över, makter som när som helst kan förgöra mig och allt jag som person har byggt upp. Jag kan tänka mig att Ukraina precis som jag vill skrika och slåss för det som är vårt eget, det som gör oss till dem vi är, kämpa för våra framtida mål för vår egen skull.

- Ingen skulle få ta det ifrån oss! Det här ingår inte i vår plan! 

Ukraina kan inte längre styra sitt eget öde, nog för att det genom tiderna funnits inbördes konflikter men att förvandlas från spelare till spelpjäs kan inte göra någon ukrainsk medborgare lycklig. Att inte längre ha kontroll, att försöka bestämma själv men att gång på gång misslyckas, att tappa din respekt för motståndarna men ingen bryr sig för de har redan nedvärderat dig och du är inte längre värd ens en blick. 

Likt Ukraina vill jag skrika och slåss för det som är mitt, för det som är jag, för det som jag vill uppnå men likt Ukraina och vår omvärld tassar jag runt på tå. Jag gör mig liten och osynlig, nedvärderar mig själv till en version som inte är värdig av mitt namn, gör det jag kan för att dessa större makter inte ska förstöra mer än de redan gjort för mig, gör det för att undvika att de ska förgöra mig. 

Little do they know, anser säkert att de inte utsätter mig för några hot, hävdar säkert att de inte gör något fel. Men likt Ukraina känner jag mig förtryckt, orespekterad, hämmad och besegrad. 

Jag har blivit berövad på min frihet, på mina känslor, på min trygghet, på min värdighet. 

Vad det gäller Ukraina så kan jag inte sia om framtiden, jag hoppas och tror att de återtar sin värdighet utan att någon ska behöva segra i den konflikten. Men när det gäller mitt Krig så har det tyvärr redan startat och någon måste vinna. Och tro mig när jag säger att det kommer bli jag! Jag kommer tassa på tå denna tid som är kvar, jag kommer se till att ingen skär i den stämning som är så uppenbar och tung att jag dagligen har svårt att andas, jag ska försöka låta bli att mata din eld men jag kommer se till att min framtid blir så ljus att du bländas och att mitt liv blir till den lyckliga saga som du drömmer om att få var en del i. 

Mark My Words; KARMA IS A BITCH!

Även om jag just nu är mån om segern, 

om jag just nu inte ser någon annan utväg än att kämpa mot dig

 så hoppas jag av hela mitt hjärta att din dröm en dag kommer bli sann.

I en perfekt värld kommer vi en vacker dag bli bästa vänner 

men vi lever inte i en sådan värld, 

jag hoppas att den värld vi lever i kommer tillåta dig att acceptera och förstå.

När än det händer, det är okej, Du är förlåten!