Skicka, spara, klar och avsluta, jag kan inte tro att det är sant, jag hann färdigt. Mailen är skickade, affärsplanen redigerad, tävlingsansökan komplett och datorn är avstängd. Jag lutar mig mig tillbaka i stolen och ser ut över universitetsparkeringen genom mitt lilla fönster. Snön som föll i natt har redan blivit slask, ännu en gång är allt blött, grått och kallt, det kan ses som deprimerande och oinbjudande men jag längtar dit, jag längtar ut. Jag ser mig om i mitt lilla kaos artade, älskade kontor och återigen slås jag av hur långt jag har kommit sedan jag flyttade in här, mitt företag och jag. Jag njuter av känslan en stund, känner stoltheten över mig själv, mina prestationer och mina nya erfarenheter, drömmer lite om hur jag ska forma framtiden för att nå bästa resultat, för att komma så långt som möjligt. Med ett ryck vaknar jag ur min dagdröm och inser att jag måste härifrån innan jag börjar skissa på en framtidsplan, jag sliter åt mig jackan, lyfter upp väskan från golvet och börjar packa ihop det vanliga på skrivbordet. En hög av handlingsplaner, datorn, anteckningsblock, lösa papper bildas på skrivbordet och mitt i rörelsen för att bygga på högen med ytterligare en mapp så stannar jag upp. Jag hejdar mig en sekund, tvekar, sedan rycker jag åt mig väskan och går, jag lämnar arbetsberget på skrivbordet, jag går ifrån alla möjligheter att jobba hemifrån, jag går mot en oplannerad ledighet. På vägen genom korridoren känner jag en lättnad sprida sig i hela kroppen och ett leende växer fram och tar över hela mitt ansikte. När jag når dörren får jag hindra mig själv från en inprogramerad vana, jag behöver inte larma, insikten chockar mig men tanken på att jag inte är sist glädjer mig. Jag skyndar ut i eftermiddagsluften och ser fram emot en normal fredag. Lyckan pumpar i mina ådror och mina fötter styr stegen mot gymmet, med det här humöret kommer träningen gå som på räls, en perfekt fredag.
Jag tittar på tjejen mitt emot, hon har blött oborstat hår och endast en handduk virad runt kroppen, hon ser bra ut, hon är till och med snygg. Hon sminkar sig med vana rörelser, det går snabbt och smidigt och resultatet är ett naturligt ansikte med lite extra fokus på de stora blå ögonen. Hon ruffsar runt håret med en handduk för att torka det innan hon borstar ut det och på en minut ligger det tidigare fågelboet slätt mot hennes huvud. Hon gör allt så skickligt, så naturligt men ändå inövat, idag vill jag vara henne. Idag orkar jag inte bry mig om vad någon annan tycker, idag ska jag vara jag. Jag ser henne i ögonen och ler självsäkert, hon ler tillbaka, jag förenas med henne och fylls av självförtroende, ger henne en sista blick sedan lämnar jag spegeln och går mot garderoben för att hitta något att matcha min överlägsna självkänsla för kvällen, det är dags för fest.
Jag kliver ur bilen med Fanny i släptåg, ikväll fick hon följa med till mina vänner, det är inget som händer ofta, jag gillar att hålla mina olika världar separerade så att jag inte tappar kontrollen. Men det hade varit en bra dag och jag kände mig snäll och samtidigt lite skyldig. Efter allt Fanny hade gjort för mig senaste tiden så kände jag mig nästan tvungen att bjuda med henne på något. Jag var glad idag, jag såg fram emot kvällen att få komma hem till Moa och umgås med mina vänner, festa till det, gå ut och dansa och äntligen få slappna av. Det var avslappningen jag längtade mest efter, jag hade jobbat non stop för att få mitt schema att gå ihop med olika åtaganden, det var coachning av dansare, dansa och träna själv, avstickare för olika modell jobb, avsluta skolan och mest av allt mitt företag. Företaget tog så mycket tid att mina vänner började känna sig bortglömda men företaget var mitt allt så det var länge sedan jag hade en utekväll med tjejerna, i två månader hade jag tackat nej med olika ursäkter som alla på något sätt handlade om företaget, så ikväll var det dags för min första lediga, oansvariga kväll på länge.
Vi hade trevligt, pratade, skrattade, drack vin, spelade spel, åt chips och skrattade lite till. Jag kände mig lycklig och jag började släppa taget mer och mer desto längre tiden gick och desto tommare vinflaskan blev. Äntligen var jag ledig men inte visste jag att det efterlängtade avbrottet skulle skada mig, jag mådde inte bra längre, jag var inte glad. Jag var avslappnad och huvudet snurrade sen är det svart. -Lina? Lina? Hur är det med dig? Frågade Moa oroligt när hon hittade mig hopkrupen på badrumsgolvet. Där hade jag gömt mig. Jag tittade på henne med tårfyllda ögon och sa - Jag är fortfarande inte frisk, förlåt! Moa tittade skrämt på mig, hon nickade långsamt och sa lugnt - Jag vet, Tårarna forsade ner för mina kinder när jag såg på henne, får jag krama dig? fortsatte hon och jag nickade halvhjärtat till svar. Jag satt där på badrumsgolvet och grät hysteriskt i hennes armar, utan att hon märkte det gick min värld från svart till vit och jag försvann.
Jag försvann från min egen kropp, jag kunde inte längre se något, bara höra. Allt var så tydligt och det gjorde mig frustrerad, jag ville bara skrika men min kropp följde inte mina kommandon. Jag kunde höra hur min gråt hade gått från hysteri till ett lågt snyftande utan kraft och jag kunde höra hur Moa för första gången såg mina livlösa ögon. På en hundradels sekund gick hennes lugna tröstande över i fullständig panik och rädsla, hon skrek mitt namn, hon grät, hon skakade min kropp, hon svor och hon var rädd. Fanny gjorde oss sällskap, även hon i panik, de två bildade en kör av höga skrik - LINA? VAKNA! FAN LINA, KOM TILLBAKA! Jag ville så gärna svara, fråga varför dom skrek, säga till dom att lugna sig men det gick inte. Jag var helt maktlös, befann mig i ett ingemansland, som alltid var jag på väg någonstans; bort eller tillbaka, vid tillfället var det inte klart. - Hon är helt borta, ögonen är bakrullade och vi får ingen kontakt med henne. hörde jag en målbrottsröst säga, det måste vara Jacob, Moas bror. - Nej hon har inte druckit så mycket vad jag vet, vad ska vi göra? Fortsatte han oroligt och jag fick lust att skratta åt röstens svajningarna. - Vad sa dom? Frågade en ny orolig röst, vem var det? - Vila, dom sa vila. Tydligen gör dom inget åt tonårsfyllon. Svarade Jacob med en arg röst. Hans röst kom närmare samtidigt som den började tona ut. Jag kunde bara utskilja vissa ord nu, idiot, hur mycket, sjukhus, vila, bråttom.
Varför låter alla så rädda? Jag är ju här, varför kan ingen höra mig? Alla ljud som tidigare var så tydliga blev ett suddigt sorl och jag kunde inte längre utskilja vem som sa vad, inte ens Moa och Fannys gälla och höga röster bröt igenom, jag var för trött för att lyssna på dem. Det vita blev ljusare, jag blev tröttare, matt i hela kroppen, tog jag i för mycket på träningen? Är det därför jag är såhär trött? Ljuset kändes så lockande, lugnt och stilla, där kan jag vila mig, där kan jag bli pigg igen, dom sa ju vila. Det vita ljuset skiftade tillbaka till det svarta mörkret och allt blev svart, alla ljud försvann, alla känslor, all min trötthet, alla minnen. Nu var jag på väg bort.
Jacob skakar min kropp som så många andra har gjort i kväll, ingen reaktion den här gången heller men det är något som är annorlunda. Han kan inte säga vad men något gör honom kall i hela kroppen av rädsla, nu gäller det att agera och det är snabbt. Det är så mycket människor runt omkring men ingen som gör något, alla tittar, undrar och är rädda det gör honom arg. Fattar dom inte att står vi bara här kommer det bli väldigt mycket läskigare än om vi faktiskt gör något? Han puttar undan Fanny och Moa, han ser snabbt på sin syster och inser att han aldrig har sett en sådan skräck i hennes ögon men han har inte tid att hjälpa henne nu. Jacob lyfter upp Linas livlösa kropp från badrumsgolvet samtidigt som han skriker till Andre att gå och starta bilen. Att lyfta en 175 cm lång människokropp från golvet är inte något man gör varje dag men Jacob lyckas och bär sedan ut Lina från badrummet, genom hallen, uppför källartrappan, genom trädgården och tillsist fram till bilen. Jacob och Andre lyckas få in Lina i baksätet tillsammans med Jacob och de kör mot akuten. Jacob gör sitt bästa för att få Lina att reagera helt utan resultat. När de kommer fram till akuten springer Jacob ut för att få någon att hjälpa dem, han rycker i entredörren men den går inte att öppna, den är låst, mottagningen är låst. - Helsvetes jävla skit! Skriker han förtvivlat, vad ska han göra nu? Han lutar pannan mot glasdörren och tänker om han överreagerar, det kanske inte är så illa som han tror, hon kanske bara behöver vila som larmcentralen sa. Han vänder sig om och tittar på Andre som ser livrädd ut i förarsätet och den där kalla känslan från badrummet känns återigen i Jacobs kropp. Han sätter sig i bilen igen och säger till Andre att köra tillbaka hem. Jacob vet att det här är inte över men Andre ska inte behöva vara här, han känner inte Lina och hans ansikte skriker ta-mig-härifrån. Jacob ringer hem och gör det som har undvikits för länge, väcker sina föräldrar, han informerar snabbt om vad som har hänt, hur läget ligger till och när dom förväntas vara framme. När han har pratat med dom letar han levnadstecken hos Lina, han kan inte förstå att det har gått så långt men istället för att skaka och slå börjar han känna och lyssna. - Hjärtslag? Check. Andetag? Hmm. Oron slår honom som en knock out, Andetag? säger han igen och försöker både känna och höra, va fan Lina ANDAS! Befaller han men inget händer. Vad ska han göra nu? Vad ska han säga till Moa? Vad ska han säga till Linas föräldrar? Han lutar sig förtvivlat bakåt där han sitter i baksätet med Linas huvud i sitt knä, för en kort stund ger han nästan upp. - Kom igen Lina, snälla. Ber han och helt plötsligt börjar hon hyperventilera och han hoppar till av förvåning och glädje, det är inte försent! De sista minuterna av bilfärden växlar Lina mellan att inte andas alls och att hyperventilera om vart annat men Jacob känner sig ändå lättad, hon lever. När de stannar utanför huset står Moa på trappan tillsammans med deras föräldrar som skyndar sig fram till bilen för att hjälpa till att få Lina ur bilen och in i huset.
Ljuset är tillbaka, rösterna är tillbaka, tröttheten är tillbaka. - Lina, hör du mig snäckan? Hör jag en mansröst fråga, det är Moa och Jacobs pappa Benny, hans varma mjuka röst får mig att vilja le. Jag vill säga att jag är här, att jag mår bra men det går inte. Återigen är jag fast i det här vita och jag kan inte svara. Nu slår rädslan till, varför kan jag inte prata? Varför kan jag inte röra mig? Varför ser jag ingenting? Jag vill se färger igen, jag vill skratta igen, jag vill krama alla som står runt mig och är rädda men jag kan inte. - Så ja snäckan, det blir bra det här. Hör jag hans varma röst säga, det är dags att vakna nu Lina. Jag gör allt för att öppna mina ögon för hans skull men det går inte. Plötsligt händer något, det vita börjar blinka, det är inte ett enda ljus längre, det är som blixtar, gång på gång på gång. Det gör ont i huvudet, det lugna vita är nu flimrande och störande.
- Hon har inte varit kontaktbar den senaste kvarten som jag har haft koll över henne, innan det vet jag inte hur länge hon var borta. Jacob vet du det? Säger Bosse till ambulansmannen samtidigt som han vänder sig mot Jacob som står på gräsmattan med händerna i fickorna.
- Jag är inte säker, det kan vara allt från 30 minuter till 2 timmar, jag är ledsen. säger han och rycker på axlarna.
- Det är okej Jacob, säger Bosse och tittar på sin förtvivlade son, hon slutade andas ett tag och sen hyperventilerade hon innan hon slutade andas igen, det pågick under fem minuter kanske. Och juste, hon började gråta når hon låg här på hallgolvet alldeles nyss, så jag tror inte att hon mår så bra tösen.
- Tack, vi tar över nu. Vem är det som känner henne bäst här? Frågar ambulansmannen
- Det vet jag inte, hon är nära vän med min dotter så hon har varit här mycket hon ska nog inte med till sjukhuset dock, hon är helt förstörd. Bosse kliar sig i sitt lockiga hår och ser fundersam ut.
Jacob står där på gräsmattan och känner hur det knyter sig i magen, inte jag tänker han, han orkar inte mer. Då kommer Fanny gråtande ut på trappan och räddar honom.
- Jag vill följa med. Säger hon trött, Lina bor i mitt hus och jag måste följa med. Snälla?
Ambulansmannen tittar på Bosse som först tittar på Fanny sedan på ambulansmannen och nickar.
- Okej, hoppa in här bak så åker vi. Säger ambulansmannen till Fanny. Han kliver in efter henne och stänger dörren så åker dom iväg.
Jacob står där på gräsmattan och känner lättnaden i kroppen för första gången ikväll så bär inte Jacob ansvaret, för första gången hinner han känna efter, för första gången hinner han inse vad som kunde ha hänt, vad som höll på att hända. Inte förrän nu känner han hur mycket han fryser om fötterna, han tittar ner och inser att sedan han bar ut Lina från huset har han sprungit omkring i slasket i strumporna. Plötsligt flyger orken ur honom, rädslan, oron och paniken som han gömt undan hela kvällen kommer ikapp honom och han ramlar ihop på gräset. Han sitter där och tänker på hur han klarade det när Bosse kommer fram till honom sträcker fram sin hand för att hjälpa honom upp, - jag är stolt över dig Jacob, det där gjorde du bra. Säger han varmt, lägger armen om hans rygg och leder honom in i huset.
Jag hör att jag åker bil, jag förstår att det är en ambulans, jag hör Fanny dra efter andan på ett sådant hulkande sätt som man gör när man har gråtit länge, jag hör förpackningar öppnas, jag antar att det är nu jag ska fixas och bli normal igen. Det vita kommer och går nu, det har blivit svagare efter att det började flimmra, jag känner min kropp igen, jag känner hur tung den är men framförallt så känner jag hur tom jag är. Jag känner ingen rädsla längre, jag känner inget måste att göra mig hörd, jag känner ingen lust för något. Vad gör det om dom fixar mig? Vad gör det om det blir som vanligt? Vad gör det om det här aldrig har hänt? Jag är bara ledsen. Bilen bromsar in och stannar, dörrar öppnas, okända röster pratar om mig eller med mig, jag orkar inte försöka längre. Det vita ljuset försvinner mer och mer det är nästan inget kvar, jag lämnar lämnar det lilla ljuset och väljer det svarta för att få tiden att gå, i mörkret slipper jag i att tänka, jag slipper att känna, jag slipper att finnas för en stund.
Med tårfyllda ögon granskar jag sjukhussalen jag vaknar upp i, inom loppet av 30 sekunder hinner jag med min suddiga blick urskilja det vita taket, stålställningar som gröna draperier hänger för att skilja de många sängarna ifrån varandra, en ful board rand på väggen, Fanny som sitter halvsovande i en stol bredvid min säng och sist av allt ser jag alla slangar som är kopplade till min kropp. Hela jag exploderar av smärta och sorg, jag gråter så häftigt att jag inte kan andas. Fanny vaknar av mitt hulkande och smeker mitt hår . Jag gråter tills det inte finns några tårar kvar, tills jag är helt tom, jag ligger som apatisk i sjukhussängen och låter ögonen undersöka varje kvadrat centimeter av mitt synfält. Sköterskor och läkare kommer och går, kollar värden, ställer frågor och gör tester, jag är i vaket tillstånd men jag vet inte om jag svarar eller ens reagerar. Jag vet inte hur länge jag ligger så men tillslut frågar jag - Vad hände?
- Du förlorade medvetandet hemma hos Moa, svara Fanny med tårar i ögonen, du var helt borta jätte länge, vi fick ingen kontakt med dig alls, jag var så orolig. fortsätter hon innan det brister för henne och gråten tar över hennes röst. Jag är så glad att du är tillbaka! lyckas hon tillslut få fram mellan hulkningarna.
Jag ligger tyst ett tag och låter henne lugna sig, jag orkar inte försöka trösta, jag kan inte hjälpa henne just nu, jag vill inte.
- Vilka vet? Det är en kall och tom röst som bryter tystnaden, jag knappt känner igen den men den kommer ifrån mig.
- Vet? Hur menar du? svarar Fanny försiktigt, uppenbart påverkad av tonen i min röst
- Vilka vet? Upprepar jag utan att röra mig en milimeter
- Dom som var hemma hos Moa vet ju om det är de du menar? svarar hon osäkert
- Förutom dom?
- Ingen tror jag, varför undrar du det? frågar Fanny förvirrat
- När får jag åka hem?
- Jag vet inte, doktorn skulle komma tillbaka snart sen måste vi vänta på provresultaten antar jag. Jag vet inte om dom vill hålla dig på observation till imorgon. Hur mår du? frågar hon med ett försiktigt leende. Jag orkar inte svara, Fanny fortsätter att prata med mig men jag stänger ut hennes röst, jag orkar inte lyssna. Till min undsättning kommer läkaren tillslut, en ung, kort man med glasögon, blont hår och vältrimmat kort skägg.
- Välkommen tillbaka, säger han glatt, jag heter Mattias. fortsätter han och tar sedan upp en journal som han läser en stund i, Vi inväntar fortfarande dina testresultat Lina så jag kan inte säga så mycket om ditt tillstånd, det enda vi vet är att det var en kollaps, nu letar vi bara efter orsaken.
- Alkohol? ordet hoppar ur min mun samtidigt som jag himlar med ögonen, det är i alla fall det som kommer att sägas av andra tänker jag.
- Lina, vi vet nog båda två att det ligger något annat bakom den här kollapsen, eller hur? säger han allvarligt och jag rycker, knappt märkbart, på axlarna. Vi hade behövt ta några andra tester också för att kunna säkerställa om det finns en fysisk förklaring, är det okej Lina?
- Ja, gör vad ni måste. svarar jag och lägger mig på rygg för att han ska komma åt mina armar, vanligtvis är jag livrädd för nålar men nu ligger jag och tittar när han sticker genom huden, hoppas på att känna något men blir besviken. Mattias tar mitt blod och lämnar mig och Fanny igen. Jag hinner tänka att jag hoppas det går fort, att jag vill åka hem till min säng innan jag somnar på den pappersbelagda sjukhussängen. När jag vaknar igen står Mattias och en sköterska vid fotänden av sängen -Hej igen Lina, hur känner du dig?frågar han snällt,
- Jag är trött
- Det är helt normalt, du kommer att vara trött ett tag framöver, förklarar han
- Det brukar vara normalt att vara trött mitt i natten, avbryter jag drygt
- Skönt att du har humorn i behåll, säger han och småler, ja självklart är det normalt att vara trött mitt i natten, titta bara på din kompis, han nickar mot Fanny som sitter och sover bredvid mig, men du kommer vara trött för att du är sjuk Lina. säger han allvarligt. Vi har gjort alla tester vi kan och vi kan bara hitta småsaker.
Jag tittar på Fanny för att försäkra mig om att hon fortfarande sover.
- Vad är jag för sjuk då?
- Testerna sa att alkoholhalten i blodet var relativt hög, men inte värre än att du normalt sätt skulle kunna ramla fram på gatorna hela natten om du förstår vad jag menar, sen är det inte några markanta avvikelser men några tester kommer du behöva kolla upp om ett par veckor igen, jag har skrivit ner dom här. Avslutar han och räcker mig ett papper, han tittar granskande på mig när han pratar med mig, hur mår du egentligen Lina? frågar henne ännu en gång
- Jag vet inte, säger jag och suckar utmattat, jag känner ingenting just nu, bara att jag är trött.
- Men tanke på din bakgrundshistoria så tycker jag att du ska ta kontakt med din tidigare kontaktperson för att säkerställa att situationen inte förvärras.
Det är något med allvaret i hans röst och blick som får mig att känna mig naken. Det känns som att han kan se vad jag tänker, det finns liksom ingen flyktväg den här gången, han vet allt. Jag nickar mot honom med tårar i ögonen samtidigt som jag försöker le.
- Det är bra Lina, du är stark så du kommer fixa det här. säger han med ett övertygande leende samtidigt som han lägger en stödjande hand på mitt ben, Nu ska jag bara se till att någon kommer och frigör dig från slangarna så ska ni få åka hem.
Tårarna börjar sakta falla längs mina kinder och Mattias vänder sig om för att gå.
- Tack! säger jag med en så stabil röst jag kan.
Han stannar mitt i ett steg och vänder sig om han ler mot mig
- Du behöver inte tacka mig, när jag träffade dig så behövde jag bara hjälpa dig bli bättre så mig var du snäll emot. Dina vänner däremot, det var dom som var där när du inte hade bestämt dig om du skulle komma tillbaka eller inte, det var dom som räddade dig, utan dom hade du kanske inte haft något val. Så jag föreslår att du tänker över ifall du vill utsätta dom för det här igen, den rädslan och ovissheten eller den sorgen att dom kanske inte lyckas nästa gång. Du har bra människor omkring dig Lina, jag hoppas du ser dom. han vänder sig om och går.
Jag tittar på Fanny som sitter i fåtöljen bredvid mig, jag sträcker ut handen för att väcka henne, hon tittar vilset och oroligt upp på mig - Har det hänt något? frågar hon stressat. Jag förstår i det läget hur illa jag gjort henne, vilken hemsk upplevelse jag har utsatt henne för, det gör ont i hjärtat. - Nej det är okej, jag är okej, säger jag och ler försiktigt mot henne, eller jag är inte okej men jag kommer bli. Jag lovar. Rättar jag mig, jag sträcker mig efter hennes hand och tar den i min, Tack! Tack för att jag fick komma tillbaka. Säger jag och ser henne i ögonen.
- Du skulle bara våga försvinna. Säger hon och gråten är återigen tillbaka.
- Du jag får snart åka hem sa dom, är vi redo?
Fanny torkar tårarna och nickar
- Vi blir hämtade här utanför.
Vi nickar mot varandra och ler, i samma stund kommer sköterskan in i vårt lilla bås.
- Hej Lina, är du redo att åka hem?
- Ja snälla. svarar jag leende och sträcker fram mina armar med kanyler och olika mätare.
Fanny skrattar till bredvid mig och sköterskan ler samtidigt som hon börjar trycka på knappar och ta bort sladdar.
I bilen hem orkar jag inte prata, jag tänker på allt som har hänt. Det vita ljuset, rösterna jag hörde, var jag verkligen medvetslös? Det läkaren sa, att mina vänner har räddat mig, att dom gav mig möjligheten att välja, att utan dom kanske jag inte hade kunnat komma tillbaka. Mina vänner, min familj.
När vi kommer hem vägrar Fanny låta mig sova ensam i min lägenhet, hon tvingar med mig till sitt rum, ger mig en pyjamas och bäddar snabbt ut bäddsoffan medan jag byter om. När hon är färdig ger hon tecken åt mig att lägga mig och hon går själv iväg för att byta om, rummet är avdelat med en stor garderob på mitten så jag ser inte hennes säng, det är ändå skönt att inte vara helt övervakad längre. Hon kommer tillbaka och sätter sig bredvid mig där jag har kryppit ner i sängen.
- Det är en sak jag måste fråga dig Lina. säger hon försiktigt
- Jaha, vad då?
- När vi hittade dig på badrumsgolvet ikväll, innan du försvann, då sa du någonting, kommer du ihåg det?
Jag är alldeles för trött för att tänka tillbaka.
- Om jag har sagt något dumt så ber jag om ursäkt men ärligt talat så vet jag inte vad du pratar om.
- Du sa inte något dumt Lina, hon skruvar besvärat på sig där hon sitter, du sa att du fortfarande är sjuk. Fanny tittar oroligt in i mina ögon, en blick jag har sett för mycket av de senaste timmarna.
- Jaha, svarar jag och påminns om att hon sov under mitt och läkarens samtal om kollapsen, det är ingen fara, jag kommer att bli bra igen, jag lovar. Det har bara varit lite mycket just nu. Svarar jag med en lugn röst.
Fanny ser inte ut att vara nöjd med mitt svar så jag gäspar på beställning och hon förstår piken och reser sig upp.
- Du behöver vila så väck mig om det är något, godnatt.
- Godnatt Fanny, och du, Tack!
Vi ler mot varandra ännu en gång innan hon går till sin säng, för första gången är jag nu ensam. Trots att jag är totalt utmattad kan jag inte somna, jag är rädd för att hamna i det vita igen, rädd för att försvinna, rädd för att inte se något så jag vågar inte stänga mina ögon.
Tack och lov är jag huvudperson i den här filmen. Det är därför jag överlever, en film kan inte förlora sin huvudperson men hur många liv kan en människa ha? Hur många gånger kan jag slå oddsen? När kommer den dagen då jag försvinner för att ge plats åt någon annan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar