Den där kvällen...

"...jag gillar att hålla mina olika världar separerade så att jag inte tappar kontrollen..."

"Jag var glad idag, jag såg fram emot kvällen att få komma hem till Moa och umgås med mina vänner, festa till det, gå ut och dansa och äntligen få slappna av. Det var avslappningen jag längtade mest efter, jag hade jobbat non stop för att få mitt schema att gå ihop med olika åtaganden, det var coachning av dansare, dansa och träna själv, avstickare för olika modell jobb, avsluta skolan och mest av allt mitt företag. Företaget tog så mycket tid att mina vänner började känna sig bortglömda men företaget var mitt allt så det var länge sedan jag hade en utekväll med tjejerna, i två månader hade jag tackat nej med olika ursäkter som alla på något sätt handlade om företaget, så ikväll var det dags för min första lediga, oansvariga kväll på länge." 

"...Jag kände mig lycklig och jag började släppa taget mer och mer desto längre tiden gick och desto tommare vinflaskan blev."

"Äntligen var jag ledig men inte visste jag att det efterlängtade avbrottet skulle skada mig, jag mådde inte bra längre, jag var inte glad. Jag var avslappnad och huvudet snurrade sen är det svart. -Lina? Lina? Hur är det med dig? Frågade Moa oroligt när hon hittade mig hopkrupen på badrumsgolvet. Där hade jag gömt mig. Jag tittade på henne med tårfyllda ögon och sa - Jag är fortfarande inte frisk, förlåt! Moa tittade skrämt på mig, hon nickade långsamt och sa lugnt - Jag vet, Tårarna forsade ner för mina kinder när jag såg på henne, får jag krama dig? fortsatte hon och jag nickade halvhjärtat till svar. Jag satt där på badrumsgolvet och grät hysteriskt i hennes armar, utan att hon märkte det gick min värld från svart till vit och jag försvann."

To be continued...

Läs hela kapitlet här

Min verklighet

Jag brukade drömma om att leva i en film, en typisk amerikansk high school film full av drama, kärlek och ”happy endings”. Jag drömde om att vara den populära tjejen som hade  allt; pengar, vänner, dom snyggaste killarna på kö och alla möjligheter att lyckas. 

Jag heter Lina, för en vecka sedan fyllde jag 18 år, för en vecka sedan blev jag myndig. Enligt lag är jag numera vuxen, jag har rätt att bestämma själv, rätt att göra vad jag vill. Jag har alltid gjort vad jag vill, alltid bestämt själv men det är skönt att ha papper på att jag numera är fri!

För ganska exakt ett år sedan började jag skriva, började jag berarbeta, började jag förstå mitt eget liv, min egen historia. Under en tid gjorde jag inte mycket annat än att sitta och gråta av ofantligt mycket smärta men också så mycket kärlek, glädje och lättnad. För första gången vågade jag se tillbaka på hur det faktiskt var, för första gången vågade jag se sanningen och vara ärlig mot mig själv. Det var en otroligt tuff tid, svårt att formulera det som hänt, svårt att hantera hur det faktiskt var, svårt att erkänna hur det inte var. Men jag lovade mig själv att skriva färdigt, lovade mig själv att få ner hela alla mina berättelser i skrift och viljan finns där, jag vill inget hellre än att det ska vara färdigt men vågar inte riktigt gå ner i det där igen. Men om det finns någon som väntar på början, fortsättningen och slutet så kanske det är lättare att leverera så här kommer min historia publiceras, mitt eget High School Drama, baserat på mitt liv, mina vänner, mina ovänner, mina tankar, mina verkligheten: min version av vad som faktiskt hände.  Det första jag skrev då för ett år sedan var mitt i hela allt ihop, mitt i uppgången, mitt i livet, mitt i lyckan, den stora missären, de värsta timmarna i mitt liv, så varför inte börja där, börja med att ge er en viss inblick i hur en helt vanlig kväll i en helt vanlig 18 årings liv kan vara...

"Skicka, spara, klar och avsluta, jag kan inte tro att det är sant, jag hann färdigt. Mailen är skickade, affärsplanen redigerad, tävlingsansökan komplett och datorn är avstängd. Jag lutar mig mig tillbaka i stolen och ser ut över universitetsparkeringen genom mitt lilla fönster. Snön som föll i natt har redan blivit slask, ännu en gång är allt blött, grått och kallt, det kan ses som deprimerande och oinbjudande men jag längtar dit, jag längtar ut. Jag ser mig om i mitt lilla kaos artade, älskade kontor och återigen slås jag av hur långt jag har kommit sedan jag flyttade in här, mitt företag och jag. Jag njuter av känslan en stund, känner stoltheten över mig själv, mina prestationer och mina nya erfarenheter, drömmer lite om hur jag ska forma framtiden för att nå bästa resultat, för att komma så långt som möjligt."

"Jag tittar på tjejen mitt emot, hon har blött oborstat hår och endast en handduk virad runt kroppen, hon ser bra ut, hon är till och med snygg. Hon sminkar sig med vana rörelser, det går snabbt och smidigt och resultatet är ett naturligt ansikte med lite extra fokus på de stora blå ögonen. Hon ruffsar runt håret med en handduk för att torka det innan hon borstar ut det och på en minut ligger det tidigare fågelboet slätt mot hennes huvud. Hon gör allt så skickligt, så naturligt men ändå inövat, idag vill jag vara henne. Idag orkar jag inte bry mig om vad någon annan tycker, idag ska jag vara jag. Jag ser henne i ögonen och ler självsäkert, hon ler tillbaka, jag förenas med henne och fylls av självförtroende, ger henne en sista blick sedan lämnar jag spegeln och går mot garderoben för att hitta något att matcha min överlägsna självkänsla för kvällen, det är dags för fest."

To be continued...

Läs hela kapitlet här

Mitt röriga liv

Hur kan något som känns så rätt också kännas så fel? På ett sätt är jag enastående lycklig med mitt liv som det är just nu, jag har tagit beslut för min skull och jag har följt både mitt hjärta och min magkänsla. Men mina beslut är på olika platser och egentligen menade för olika skeenden i mitt liv så i min överanalyserande hjärna går dom inte riktigt ihop.

Jag får ångest för att nuet är för bra för att hålla ända till framtiden, jag är lycklig för att framtiden ser mer spännande ut än nuet, jag blir stressad när jag försöker leva i nuet och ta tillvara på allt innan det ska tas ifrån mig, och jag blir arg för att det perfekta nuet inte passar ihop med min perfekt framtid.

En vän som jag inte pratat med på länge frågade mig "hur är det med dig nuförtiden?" Och med mig är det rörigt! Med mig är det uppochner och jag är sådär löjligt lycklig så jag nästan börjar gråta samtidigt som jag redan nu är gråtig för att det som är nu kommer att vara då en annan dag.

Jag är konstig, jag vet, men annars hade det ju inte varit jag?

Rakt på sak!

På senaste tiden har det varit många känslosamma metaforer i mina inlägg nu tänker jag gå rakt på sak; jag har en dröm att få skriva, en dröm om att bli publicerad med min egen byline! Den här drömmen har jag länge burit med mig men alltid sett hinder för att uppfylla, nu ser jag bara möjligheter. Jag har påbörjat flera försök, tackat ja till tv uppdrag för att öppna dörrar, skrivit några kapitel i en super viktig bok, skaffat mig erfarenheter för att vara ett svenskt svar på Carrie Bradshaw och Sex and the City men trots detta har inget hänt.

- Vet du varför? Jag vet, om man inte tar steget över tröskeln kvittar det om dörren är öppen eller stängd, om man inte vågar visa sitt arbete kvittar det hur bra kapitlen är och utnyttjar man inte sina erfarenheter finns det ingen möjlighet för någon att känna igen sig i dem. Jag är svaret på varför ingenting har hänt. Jag har stått i vägen för mig själv!

Så från och med idag ska jag göra vad jag kan för att nå mitt mål, jag ska ha mitt namn i fet stil under mina ord i någon tidning med sådan där trycksvärta som kladdar av sig, jag ska förmedla mina tankar och jag ska få människor som läser att tänka, längta, skratta, känna av mig. Jag vet att jag kan men innan har jag varit rädd, rädd för att människor ska tänka om, skratta åt och döma mig.

Nu är det en risk jag är villig att ta. För att; jag har inte ens fyllt 21 år ännu men jag har ändå haft ett ganska händelserikt liv om du frågar mig. Jag har genomfört och upplevt ganska mycket, provat det mesta och åkt bergochdalbana i livets resa i personligt välmående. Jag har haft fantastiska medgångar och fruktansvärt tuffa motgångar, jag har kämpat och jag har åkt på bananskal. Vissa blir provocerade av min målmedvetenhet, vissa blir skrämda av vad jag har åstakommit, vissa blir avståndstagande av mina framtidsvisioner. Men vissa ser också min passion, min vilja, min entusiasm och mitt hjärta.

Jag tänker kontakta varenda tidning jag kan komma på, jag tänker skriva om varenda händelse jag varit med om, jag tänker slutföra många fler kapitel i den där boken som inte är färdig och mest av allt så tänker jag lyckas!

Att ge upp är jag inte bra på, att förlora är jag ännu sämre på så nu kör vi - är du med mig??

MIRELLE FILIPSSON

To fall or not to be fooled by the vision

Mitt nyårslöfte för 2014 var att bli kär, i någonting, någonstans eller bara i någon. Ett löfte om att våga känna, att våga prova, att våga falla utan att veta vad som tar emot. Det är nu mitten av april, våren har redan slagit ut och kärleken borde spira i alla vrår och det gör den nog i mitt liv när jag tänker efter.

Sedan årsskiftet har jag tagit hand om lite av mitt baggage, slutat leva med ett what if, ramlat rakt ner i kalla, våta, kantiga hårda klippor som slog upp djupa sår och kylde ner hela mig på ett obehagligt sätt men kort därefter gick solen upp över dessa klippor och helt plötsligt var det den bästa platsen jag kunnat tänka mig. Jag har chansat, provat, lekt, njutit, älskat, hatat, skrattat, gråtit haft fyra helt underbara månader både i ensamhet och sällskap!

Tro fasiken att jag har blivit kär! Varit kär! Är kär! Ska bli kär! Jag är upp över öronen förälskad i mitt nya yrke, pirrigt kär i tanken på min framtid, olyckligt kär i mitt saknade Barcelona, hopplöst förälskad i livet, och för första gången på år är jag kär i Sverige! I detta regniga land som för det mesta gör mig besviken med sitt dåliga humör, men som har sina sidor som man inte kan annat än älska; kvällssolen på balkongen, fågelkvittret på morgonen, kranvattnet(?!), dofterna från alla blomstrande trädgårdar, att affärerna är öppna på söndagar, Jag har hittat så många kvalitéer med detta land så jag kan nästan tänka mig att inte emigrera för alltid - med sverige upplever jag en äkta och ärlig kärlek.

Men under dessa månader har jag också upplevt något som inte varit äkta, jag har blivit lurad att tro att människor är på ett annat sätt än de senare visar sig vara, har blivit lurad till att bortse från magkänslan, har ofrivilligt fallit med löften om att bli fångad för att sedan ta smällen på egen hand. Jag har även träffat den där klockrena matchningen men som i vimlet av annat försvann.

Mest av allt har jag insett hur lyckligt lottad jag är som kan vara så hopplöst förälskad i mitt liv! Mina fantastiska vänner, mitt super roliga jobb, mitt fullproppade schema, mitt aldrig tomma bankkonto, min familj, mina underbara kunder, mina erfarenheter, min framtid, mitt allt! Jag är så galet tacksam att något varje dag får mitt hjärta att slå lite extra fort - så himla underbart!

Tror att jag kan bocka av det nyårslöftet från listan och konstatera att jag blir nog lite kär lite hela tiden.

Vårens första dag

Äntligen är våren här och jag älskar varje minut av den, solen, fågelkvittret och framför allt blommorna. Jag kan inte förmå mig själv att inte se solen, att inte le när jag hör kvittret, att inte se hur allt sakta men säkert väcks till liv igen efter vinterns dvala. Men att glömma det mörka, att glömma det kalla, att glömma det svåra, att glömma det som alla sa skulle göra en starkare, även det är för stort och fortfarande för uppenbart för mig att undgå - likväl som jag inte kan förmå mig själv att inte se vårsolen likväl kan jag inte förmå mig själv att glömma den frost som jag tvunget har behövt ta mig igenom.

Med frosten i bakhuvudet tänker jag ändå inte missa en dag av detta underbara, detta vackra, detta som är nu. Nu när värmen är tillbaka får allting möjlighet att växa, träden får knoppar och gamla perenner kommer återigen upp genom jorden för att förgylla vår, annars fortfarande ganska, kyliga vardag med lite mer färg.

Blommorna gör våren vackrast, de flesta kommer tillbaka år efter år där jag först planterade dem eller där de planterade sig själva. De flesta klarar sig själva som snödropparna, jag behöver bara vara där för att se dem, vissa behöver mig mer, vattnas, vårdas, stöttas, vaktas som de långstjälkade tulpanerna. Och tack vare kärleken som solen förtrollar mig med så gör jag det mer än gärna! Färgerna som dessa blommor ger till min vardag måste finnas kvar och därför gör jag allt för att hjälpa dem orka, hjälpa dem överleva, allt för att jag ska kunna lita på att de kommer tillbaka igen nästa vår.

Men vad händer då om jag inte är där? Om jag inte kan vårda och stötta just den där dagen när våren för en natt avviker och frosten smyger sig på, kommer den där tulpanen klara sig då? Kommer snödropparna som alltid utmanar ödet och slår ut lite för tidigt finnas kvar? Måste jag alltid vara där och vakta?

Våren förtrollar hela mig och energin den ger mig är obeskrivlig, energi för nya äventyr! Dessa äventyr gör mig ibland frånvarande och vad är vitsen med alla dessa blommor om jag inte är där för att njuta av dem? Om jag inte ser dem finns dem då ändå där?

Nu är äventyret inte ens bekräftad men ändock planerat och med tanke på att våren redan slagit ut finns det möjlighet att plantera nya frön och lökar, en möjlighet att även förgylla hösten med klara färger, en möjlighet att spendera hela våren och sommaren med att ta hand om och se hur rabatten kompletteras och fylls upp av nya vackra blommor, vissa för att stanna och blomma om, vissa bara för syns skull som aldrig kommer återkomma. Men det finns också en risk, en risk att jag har gett mig av när dessa blommor slår ut om ett halvår, att jag inte finns där när de slår ut för första gången, finns jag inte där kan jag inte se vilka som bara är vackra för stunden och vilka som kommer blomstra år efter år, då vet jag inte vilka jag kan räkna med och vilka jag bara ska njuta av.

Den svenska våren är något av det vackraste jag vet, Något av det bästa jag vet, Något av det jag längtar mest efter och är mest tacksam över att år efter år få uppleva. Varje år överväldigas jag den där första dagen då solen faktiskt värmer mig och orsakar fräknar på min vinter bleka näsa. Men det är med ett oroligt hjärta jag varje morgon blickar mot rabatten, observerar hur många blommor som har slagit ut, vilka färger, vilka platser, den första tiden överväldigas av hur många som har blommat om men desto närmare sommaren vi kommer desto mer tar oron över för de som saknas. Ibland förvånas jag över en blomma som under några år har saknats men nu bestämt sig för att komma igen och glädjen över det är obeskrivlig, likväl tacksamheten för de trogna krokusar som aldrig gör mig besviken, men hur lycklig de än gör mig så kommer ledsamheten för de som saknas aldrig att utplånas. Även om jag planterar nya lökar så kan ingen ny blomma ta en gammal perenns plats. Våren ger mig hopp och jag hoppas och tror att om jag ger dem tid kommer de fylla sitt tomrum igen och orka blomma om till en annan vår!

Det moderna Kalla Kriget

Medan omvärlden går på tå och oroar sig för det stundande kriget i Ukraina, spekulerar kring NATO och är förargade över Putin och hans handlingar utstår jag ett dagligt krig. Ett Kallt Krig som spårat ur och som jag likt Ukraina ofrivilligt blivit del i,  ett krig som får mig att känna mig liten och osäker, omringad och invaderad av större, starkare makter. Makter som jag inte kan styra över, makter som när som helst kan förgöra mig och allt jag som person har byggt upp. Jag kan tänka mig att Ukraina precis som jag vill skrika och slåss för det som är vårt eget, det som gör oss till dem vi är, kämpa för våra framtida mål för vår egen skull.

- Ingen skulle få ta det ifrån oss! Det här ingår inte i vår plan! 

Ukraina kan inte längre styra sitt eget öde, nog för att det genom tiderna funnits inbördes konflikter men att förvandlas från spelare till spelpjäs kan inte göra någon ukrainsk medborgare lycklig. Att inte längre ha kontroll, att försöka bestämma själv men att gång på gång misslyckas, att tappa din respekt för motståndarna men ingen bryr sig för de har redan nedvärderat dig och du är inte längre värd ens en blick. 

Likt Ukraina vill jag skrika och slåss för det som är mitt, för det som är jag, för det som jag vill uppnå men likt Ukraina och vår omvärld tassar jag runt på tå. Jag gör mig liten och osynlig, nedvärderar mig själv till en version som inte är värdig av mitt namn, gör det jag kan för att dessa större makter inte ska förstöra mer än de redan gjort för mig, gör det för att undvika att de ska förgöra mig. 

Little do they know, anser säkert att de inte utsätter mig för några hot, hävdar säkert att de inte gör något fel. Men likt Ukraina känner jag mig förtryckt, orespekterad, hämmad och besegrad. 

Jag har blivit berövad på min frihet, på mina känslor, på min trygghet, på min värdighet. 

Vad det gäller Ukraina så kan jag inte sia om framtiden, jag hoppas och tror att de återtar sin värdighet utan att någon ska behöva segra i den konflikten. Men när det gäller mitt Krig så har det tyvärr redan startat och någon måste vinna. Och tro mig när jag säger att det kommer bli jag! Jag kommer tassa på tå denna tid som är kvar, jag kommer se till att ingen skär i den stämning som är så uppenbar och tung att jag dagligen har svårt att andas, jag ska försöka låta bli att mata din eld men jag kommer se till att min framtid blir så ljus att du bländas och att mitt liv blir till den lyckliga saga som du drömmer om att få var en del i. 

Mark My Words; KARMA IS A BITCH!

Även om jag just nu är mån om segern, 

om jag just nu inte ser någon annan utväg än att kämpa mot dig

 så hoppas jag av hela mitt hjärta att din dröm en dag kommer bli sann.

I en perfekt värld kommer vi en vacker dag bli bästa vänner 

men vi lever inte i en sådan värld, 

jag hoppas att den värld vi lever i kommer tillåta dig att acceptera och förstå.

När än det händer, det är okej, Du är förlåten!