"där slipper jag finnas för en stund"

"Ljuset är tillbaka, rösterna är tillbaka, tröttheten är tillbaka. - Lina, hör du mig snäckan? Hör jag en mansröst fråga, det är Moa och Jacobs pappa Benny, hans varma mjuka röst får mig att vilja le. Jag vill säga att jag är här, att jag mår bra men det går inte. Återigen är jag fast i det här vita och jag kan inte svara. Nu slår rädslan till, varför kan jag inte prata? Varför kan jag inte röra mig? Varför ser jag ingenting? Jag vill se färger igen, jag vill skratta igen, jag vill krama alla som står runt mig och är rädda men jag kan inte. - Så ja snäckan, det blir bra det här. Hör jag hans varma röst säga, det är dags att vakna nu Lina. Jag gör allt för att öppna mina ögon för hans skull men det går inte. Plötsligt händer något, det vita börjar blinka, det är inte ett enda ljus längre, det är som blixtar, gång på gång på gång. Det gör ont i huvudet, det lugna vita är nu flimrande och störande. "

- Hon har inte varit kontaktbar den senaste kvarten som jag har haft koll över henne, innan det vet jag inte hur länge hon var borta. Jacob vet du det? Säger Bosse till ambulansmannen samtidigt som han vänder sig mot Jacob som står på gräsmattan med händerna i fickorna. 

- Jag är inte säker, det kan vara allt från 30 minuter till 2 timmar, jag är ledsen. säger han och rycker på axlarna. 

- Det är okej Jacob, säger Bosse och tittar på sin förtvivlade son, hon slutade andas ett tag och sen hyperventilerade hon innan hon slutade andas igen, det pågick under fem minuter kanske. Och juste, hon började gråta når hon låg här på hallgolvet alldeles nyss, så jag tror inte att hon mår så bra tösen. 

- Tack, vi tar över nu. Vem är det som känner henne bäst här? Frågar ambulansmannen

- Det vet jag inte, hon är nära vän med min dotter så hon har varit här mycket hon ska nog inte med till sjukhuset dock, hon är helt förstörd. Bosse kliar sig i sitt lockiga hår och ser fundersam ut. 

Jacob står där på gräsmattan och känner hur det knyter sig i magen, inte jag tänker han, han orkar inte mer. Då kommer Fanny gråtande ut på trappan och räddar honom.

- Jag vill följa med. Säger hon trött, Lina bor i mitt hus och jag måste följa med. Snälla? 

Jacob står där på gräsmattan och känner lättnaden i kroppen för första gången ikväll så bär inte Jacob ansvaret, för första gången hinner han känna efter, för första gången hinner han inse vad som kunde ha hänt, vad som höll på att hända. Inte förrän nu känner han hur mycket han fryser om fötterna, han tittar ner och inser att sedan han bar ut Lina från huset har han sprungit omkring i slasket i strumporna. Plötsligt flyger orken ur honom, rädslan, oron och paniken som han gömt undan hela kvällen kommer ikapp honom och han ramlar ihop på gräset. Han sitter där och tänker på hur han klarade det när Bosse kommer fram till honom sträcker fram sin hand för att hjälpa honom upp, - jag är stolt över dig Jacob, det där gjorde du bra. Säger han varmt, lägger armen om hans rygg och leder honom in i huset.

"Jag hör att jag åker bil, jag förstår att det är en ambulans, jag hör Fanny dra efter andan på ett sådant hulkande sätt som man gör när man har gråtit länge, jag hör förpackningar öppnas, jag antar att det är nu jag ska fixas och bli normal igen. Det vita kommer och går nu, det har blivit svagare efter att det började flimmra, jag känner min kropp igen, jag känner hur tung den är men framförallt så känner jag hur tom jag är. Jag känner ingen rädsla längre, jag känner inget måste att göra mig hörd, jag känner ingen lust för något. Vad gör det om dom fixar mig? Vad gör det om det blir som vanligt? Vad gör det om det här aldrig har hänt? Jag är bara ledsen. Bilen bromsar in och stannar, dörrar öppnas, okända röster pratar om mig eller med mig, jag orkar inte försöka längre. Det vita ljuset försvinner mer och mer det är nästan inget kvar, jag lämnar det lilla ljuset och väljer det svarta för att få tiden att gå, i mörkret slipper jag i att tänka, jag slipper att känna, jag slipper att finnas för en stund."

To be continued...

Läs hela kapitlet här

Värsta stunden i mitt liv...

"Jag försvann från min egen kropp, jag kunde inte längre se något, bara höra. Allt var så tydligt och det gjorde mig frustrerad, jag ville bara skrika men min kropp följde inte mina kommandon. Jag kunde höra hur min gråt hade gått från hysteri till ett lågt snyftande utan kraft och jag kunde höra hur Moa för första gången såg mina livlösa ögon. På en hundradels sekund gick hennes lugna tröstande över i fullständig panik och rädsla, hon skrek mitt namn, hon grät, hon skakade min kropp, hon svor och hon var rädd. Fanny gjorde oss sällskap, även hon i panik, de två bildade en kör av höga skrik - LINA? VAKNA! FAN LINA, KOM TILLBAKA! Jag ville så gärna svara, fråga varför dom skrek, säga till dom att lugna sig men det gick inte. Jag var helt maktlös, befann mig i ett ingemansland, som alltid var jag på väg någonstans; bort eller tillbaka, vid tillfället var det inte klart. - Hon är helt borta, ögonen är bakrullade och vi får ingen kontakt med henne. hörde jag en målbrottsröst säga, det måste vara Jacob, Moas bror. - Nej hon har inte druckit så mycket vad jag vet, vad ska vi göra? Fortsatte han oroligt och jag fick lust att skratta åt röstens svajningarna. - Vad sa dom? Frågade en ny orolig röst, vem var det? - Vila, dom sa vila. Tydligen gör dom inget åt tonårsfyllon. Svarade Jacob med en arg röst. Hans röst kom närmare samtidigt som den började tona ut. Jag kunde bara utskilja vissa ord nu, idiot, hur mycket, sjukhus, vila, bråttom. "

"Varför låter alla så rädda? Jag är ju här, varför kan ingen höra mig? Alla ljud som tidigare var så tydliga blev ett suddigt sorl och jag kunde inte längre utskilja vem som sa vad, inte ens Moa och Fannys gälla och höga röster bröt igenom, jag var för trött för att lyssna på dem. Det vita blev ljusare, jag blev tröttare, matt i hela kroppen, tog jag i för mycket på träningen? Är det därför jag är såhär trött? Ljuset kändes så lockande, lugnt och stilla, där kan jag vila mig, där kan jag bli pigg igen, dom sa ju vila. Det vita ljuset skiftade tillbaka till det svarta mörkret och allt blev svart, alla ljud försvann, alla känslor, all min trötthet, alla minnen. Nu var jag på väg bort." 

 "...han letar efter levnadstecken hos Lina, han kan inte förstå att det har gått så långt men istället för att skaka och slå börjar han känna och lyssna. - Hjärtslag? Check. Andetag? Hmm. Oron slår honom som en knock out, Andetag? säger han igen och försöker både känna och höra, va fan Lina ANDAS! Befaller han men inget händer. Vad ska han göra nu? Vad ska han säga till Moa? Vad ska han säga till Linas föräldrar? Han lutar sig förtvivlat bakåt där han sitter i baksätet med Linas huvud i sitt knä, för en kort stund ger han nästan upp. - Kom igen Lina, snälla. Ber han och helt plötsligt börjar hon hyperventilera och han hoppar till av förvåning och glädje, det är inte försent! De sista minuterna av bilfärden växlar Lina mellan att inte andas alls och att hyperventilera om vart annat men Jacob känner sig ändå lättad, hon lever."

To be continued...

Läs hela kapitlet här

Den där kvällen...

"...jag gillar att hålla mina olika världar separerade så att jag inte tappar kontrollen..."

"Jag var glad idag, jag såg fram emot kvällen att få komma hem till Moa och umgås med mina vänner, festa till det, gå ut och dansa och äntligen få slappna av. Det var avslappningen jag längtade mest efter, jag hade jobbat non stop för att få mitt schema att gå ihop med olika åtaganden, det var coachning av dansare, dansa och träna själv, avstickare för olika modell jobb, avsluta skolan och mest av allt mitt företag. Företaget tog så mycket tid att mina vänner började känna sig bortglömda men företaget var mitt allt så det var länge sedan jag hade en utekväll med tjejerna, i två månader hade jag tackat nej med olika ursäkter som alla på något sätt handlade om företaget, så ikväll var det dags för min första lediga, oansvariga kväll på länge." 

"...Jag kände mig lycklig och jag började släppa taget mer och mer desto längre tiden gick och desto tommare vinflaskan blev."

"Äntligen var jag ledig men inte visste jag att det efterlängtade avbrottet skulle skada mig, jag mådde inte bra längre, jag var inte glad. Jag var avslappnad och huvudet snurrade sen är det svart. -Lina? Lina? Hur är det med dig? Frågade Moa oroligt när hon hittade mig hopkrupen på badrumsgolvet. Där hade jag gömt mig. Jag tittade på henne med tårfyllda ögon och sa - Jag är fortfarande inte frisk, förlåt! Moa tittade skrämt på mig, hon nickade långsamt och sa lugnt - Jag vet, Tårarna forsade ner för mina kinder när jag såg på henne, får jag krama dig? fortsatte hon och jag nickade halvhjärtat till svar. Jag satt där på badrumsgolvet och grät hysteriskt i hennes armar, utan att hon märkte det gick min värld från svart till vit och jag försvann."

To be continued...

Läs hela kapitlet här

Min verklighet

Jag brukade drömma om att leva i en film, en typisk amerikansk high school film full av drama, kärlek och ”happy endings”. Jag drömde om att vara den populära tjejen som hade  allt; pengar, vänner, dom snyggaste killarna på kö och alla möjligheter att lyckas. 

Jag heter Lina, för en vecka sedan fyllde jag 18 år, för en vecka sedan blev jag myndig. Enligt lag är jag numera vuxen, jag har rätt att bestämma själv, rätt att göra vad jag vill. Jag har alltid gjort vad jag vill, alltid bestämt själv men det är skönt att ha papper på att jag numera är fri!

För ganska exakt ett år sedan började jag skriva, började jag berarbeta, började jag förstå mitt eget liv, min egen historia. Under en tid gjorde jag inte mycket annat än att sitta och gråta av ofantligt mycket smärta men också så mycket kärlek, glädje och lättnad. För första gången vågade jag se tillbaka på hur det faktiskt var, för första gången vågade jag se sanningen och vara ärlig mot mig själv. Det var en otroligt tuff tid, svårt att formulera det som hänt, svårt att hantera hur det faktiskt var, svårt att erkänna hur det inte var. Men jag lovade mig själv att skriva färdigt, lovade mig själv att få ner hela alla mina berättelser i skrift och viljan finns där, jag vill inget hellre än att det ska vara färdigt men vågar inte riktigt gå ner i det där igen. Men om det finns någon som väntar på början, fortsättningen och slutet så kanske det är lättare att leverera så här kommer min historia publiceras, mitt eget High School Drama, baserat på mitt liv, mina vänner, mina ovänner, mina tankar, mina verkligheten: min version av vad som faktiskt hände.  Det första jag skrev då för ett år sedan var mitt i hela allt ihop, mitt i uppgången, mitt i livet, mitt i lyckan, den stora missären, de värsta timmarna i mitt liv, så varför inte börja där, börja med att ge er en viss inblick i hur en helt vanlig kväll i en helt vanlig 18 årings liv kan vara...

"Skicka, spara, klar och avsluta, jag kan inte tro att det är sant, jag hann färdigt. Mailen är skickade, affärsplanen redigerad, tävlingsansökan komplett och datorn är avstängd. Jag lutar mig mig tillbaka i stolen och ser ut över universitetsparkeringen genom mitt lilla fönster. Snön som föll i natt har redan blivit slask, ännu en gång är allt blött, grått och kallt, det kan ses som deprimerande och oinbjudande men jag längtar dit, jag längtar ut. Jag ser mig om i mitt lilla kaos artade, älskade kontor och återigen slås jag av hur långt jag har kommit sedan jag flyttade in här, mitt företag och jag. Jag njuter av känslan en stund, känner stoltheten över mig själv, mina prestationer och mina nya erfarenheter, drömmer lite om hur jag ska forma framtiden för att nå bästa resultat, för att komma så långt som möjligt."

"Jag tittar på tjejen mitt emot, hon har blött oborstat hår och endast en handduk virad runt kroppen, hon ser bra ut, hon är till och med snygg. Hon sminkar sig med vana rörelser, det går snabbt och smidigt och resultatet är ett naturligt ansikte med lite extra fokus på de stora blå ögonen. Hon ruffsar runt håret med en handduk för att torka det innan hon borstar ut det och på en minut ligger det tidigare fågelboet slätt mot hennes huvud. Hon gör allt så skickligt, så naturligt men ändå inövat, idag vill jag vara henne. Idag orkar jag inte bry mig om vad någon annan tycker, idag ska jag vara jag. Jag ser henne i ögonen och ler självsäkert, hon ler tillbaka, jag förenas med henne och fylls av självförtroende, ger henne en sista blick sedan lämnar jag spegeln och går mot garderoben för att hitta något att matcha min överlägsna självkänsla för kvällen, det är dags för fest."

To be continued...

Läs hela kapitlet här

Mitt röriga liv

Hur kan något som känns så rätt också kännas så fel? På ett sätt är jag enastående lycklig med mitt liv som det är just nu, jag har tagit beslut för min skull och jag har följt både mitt hjärta och min magkänsla. Men mina beslut är på olika platser och egentligen menade för olika skeenden i mitt liv så i min överanalyserande hjärna går dom inte riktigt ihop.

Jag får ångest för att nuet är för bra för att hålla ända till framtiden, jag är lycklig för att framtiden ser mer spännande ut än nuet, jag blir stressad när jag försöker leva i nuet och ta tillvara på allt innan det ska tas ifrån mig, och jag blir arg för att det perfekta nuet inte passar ihop med min perfekt framtid.

En vän som jag inte pratat med på länge frågade mig "hur är det med dig nuförtiden?" Och med mig är det rörigt! Med mig är det uppochner och jag är sådär löjligt lycklig så jag nästan börjar gråta samtidigt som jag redan nu är gråtig för att det som är nu kommer att vara då en annan dag.

Jag är konstig, jag vet, men annars hade det ju inte varit jag?

Rakt på sak!

På senaste tiden har det varit många känslosamma metaforer i mina inlägg nu tänker jag gå rakt på sak; jag har en dröm att få skriva, en dröm om att bli publicerad med min egen byline! Den här drömmen har jag länge burit med mig men alltid sett hinder för att uppfylla, nu ser jag bara möjligheter. Jag har påbörjat flera försök, tackat ja till tv uppdrag för att öppna dörrar, skrivit några kapitel i en super viktig bok, skaffat mig erfarenheter för att vara ett svenskt svar på Carrie Bradshaw och Sex and the City men trots detta har inget hänt.

- Vet du varför? Jag vet, om man inte tar steget över tröskeln kvittar det om dörren är öppen eller stängd, om man inte vågar visa sitt arbete kvittar det hur bra kapitlen är och utnyttjar man inte sina erfarenheter finns det ingen möjlighet för någon att känna igen sig i dem. Jag är svaret på varför ingenting har hänt. Jag har stått i vägen för mig själv!

Så från och med idag ska jag göra vad jag kan för att nå mitt mål, jag ska ha mitt namn i fet stil under mina ord i någon tidning med sådan där trycksvärta som kladdar av sig, jag ska förmedla mina tankar och jag ska få människor som läser att tänka, längta, skratta, känna av mig. Jag vet att jag kan men innan har jag varit rädd, rädd för att människor ska tänka om, skratta åt och döma mig.

Nu är det en risk jag är villig att ta. För att; jag har inte ens fyllt 21 år ännu men jag har ändå haft ett ganska händelserikt liv om du frågar mig. Jag har genomfört och upplevt ganska mycket, provat det mesta och åkt bergochdalbana i livets resa i personligt välmående. Jag har haft fantastiska medgångar och fruktansvärt tuffa motgångar, jag har kämpat och jag har åkt på bananskal. Vissa blir provocerade av min målmedvetenhet, vissa blir skrämda av vad jag har åstakommit, vissa blir avståndstagande av mina framtidsvisioner. Men vissa ser också min passion, min vilja, min entusiasm och mitt hjärta.

Jag tänker kontakta varenda tidning jag kan komma på, jag tänker skriva om varenda händelse jag varit med om, jag tänker slutföra många fler kapitel i den där boken som inte är färdig och mest av allt så tänker jag lyckas!

Att ge upp är jag inte bra på, att förlora är jag ännu sämre på så nu kör vi - är du med mig??

MIRELLE FILIPSSON

To fall or not to be fooled by the vision

Mitt nyårslöfte för 2014 var att bli kär, i någonting, någonstans eller bara i någon. Ett löfte om att våga känna, att våga prova, att våga falla utan att veta vad som tar emot. Det är nu mitten av april, våren har redan slagit ut och kärleken borde spira i alla vrår och det gör den nog i mitt liv när jag tänker efter.

Sedan årsskiftet har jag tagit hand om lite av mitt baggage, slutat leva med ett what if, ramlat rakt ner i kalla, våta, kantiga hårda klippor som slog upp djupa sår och kylde ner hela mig på ett obehagligt sätt men kort därefter gick solen upp över dessa klippor och helt plötsligt var det den bästa platsen jag kunnat tänka mig. Jag har chansat, provat, lekt, njutit, älskat, hatat, skrattat, gråtit haft fyra helt underbara månader både i ensamhet och sällskap!

Tro fasiken att jag har blivit kär! Varit kär! Är kär! Ska bli kär! Jag är upp över öronen förälskad i mitt nya yrke, pirrigt kär i tanken på min framtid, olyckligt kär i mitt saknade Barcelona, hopplöst förälskad i livet, och för första gången på år är jag kär i Sverige! I detta regniga land som för det mesta gör mig besviken med sitt dåliga humör, men som har sina sidor som man inte kan annat än älska; kvällssolen på balkongen, fågelkvittret på morgonen, kranvattnet(?!), dofterna från alla blomstrande trädgårdar, att affärerna är öppna på söndagar, Jag har hittat så många kvalitéer med detta land så jag kan nästan tänka mig att inte emigrera för alltid - med sverige upplever jag en äkta och ärlig kärlek.

Men under dessa månader har jag också upplevt något som inte varit äkta, jag har blivit lurad att tro att människor är på ett annat sätt än de senare visar sig vara, har blivit lurad till att bortse från magkänslan, har ofrivilligt fallit med löften om att bli fångad för att sedan ta smällen på egen hand. Jag har även träffat den där klockrena matchningen men som i vimlet av annat försvann.

Mest av allt har jag insett hur lyckligt lottad jag är som kan vara så hopplöst förälskad i mitt liv! Mina fantastiska vänner, mitt super roliga jobb, mitt fullproppade schema, mitt aldrig tomma bankkonto, min familj, mina underbara kunder, mina erfarenheter, min framtid, mitt allt! Jag är så galet tacksam att något varje dag får mitt hjärta att slå lite extra fort - så himla underbart!

Tror att jag kan bocka av det nyårslöftet från listan och konstatera att jag blir nog lite kär lite hela tiden.