Inget berg är längre för högt!

Jag vet inte vart jag ska ta vägen riktigt. Idag har jag haft utvecklingssamtal och visst att jag har känt att jag verkligen har hamnat rätt, jag tycker allt är super kul och utmanar mig själv varje dag för att bli bättre och vill lära mig så mycket som möjligt. Och visst att mina drömmar är stora, att mina mål är högt uppsatta, att mina visioner i nu läget är långt borta. Men jag har nästan nöjt mig med att ha så roligt, att ha hamnat så rätt. Tanken på att stå i en salong i en medelstor stad i Sverige har nästan känts okej bara för att jag hittills har tyckt att det varje dag har varit så roligt!

Men att, från någon man ser upp till, får höra att hen ser otroligt stor potential i Mig, få höra att jag har en ljus framtid att vänta och att om jag låter bli att tramsa bort de och faktiskt tar vara på min talang(?!) kommer platsa på salonger jag knappt vågat drömma om. Hen nämnde möjligheter för mig som jag själv knappt vågat drömma om och att ha en person som fullt allvarligt säger dessa saker om mig (förutom att min personlighet ibland kan vara för mycket och att min jargong kan vara lite väl tuff) gjorde mig, som innan suttit och skrattat till svar åt allt, mållös och näst intill rörd.

Nu jäklar! Nu ska jag köra på ytterligare en högre växel, visa vad jag går för, visa vad jag kan och visa att jag verkligen vill! När hen tror på mig så mycket känner jag mig skyldigt att inte tramsa bort det utan verkligen göra det mesta av min utbildning och komma så långt som möjligt innan det är dag att ställa sig i nästa utbildningsled och nå den högsta toppen!

Stöd från förebilder ger mig en sån obeskrivlig kraft - Tack!