Jag lever!

Hallå!!!

Jag lever! Det känns som en evighet sedan jag uppdaterade om vad som händer och faktum är att jag har ingen aning om varken dag eller tid. Nu har jag varit ombord i drygt en vecka och tro mig det här är tufft, inte bara att jobba 14 timmar om dagen men att jobba med fransmän... Jag pratar inte franska?! ingen sa till mig att det skulle vara franska gäster till 99%?! Men så är det och det är bara köra på de. Jag vet i ärlighetens namn inte hur länge jag kommer klara mig här men vi får se, jag ska göra mitt bästa och försöka snappa upp så många ord jag kan. Först franska sedan spanska sedan portugisiska. Tufft det här.

Och internet är svindyrt! Har inte så mycket att skriva nu, kommer inom en vecka byta blogg och börja skriva för NT istället, kul grej att dom vill ha mig där!

Hörs om några dagar när uppkopplingen är bättre och mina ögon inte går i kors.

Kapitel 2

Med utsikt över europeiska bergstoppar och sockervadds vita moln så funderar jag över vad som komma skal. Jag har lämnat Watford, lämnat Steiner Academy, checkat ut från YMCA och påbörjat färden mot mitt skepp. - mitt nya hem, arbetsplats och Liv.

Inom några få dagar ska jag gå ombord, nu ska jag vara redo, då är det försent att börja träna, plugga, tänka. Min avfärd har varit planerad i två veckor, i en vecka var jag taggad till tänderna efter en vecka var jag utmattad av mina egna förväntningar. Den senaste veckan har jag försökt vara realistisk försökt låta bli att lyssna på omvärlden, försökt hålla entusiasmen uppe.

Men första veckan var jag som ett barn, såg bara möjligheterna, såg äventyret, såg dollartecknen.

Andra veckan kom resten ikapp mig: det faktum att jag ska kommunicera med människor som inte talar mitt språk, att jag återigen måste lära känna främlingar och göra dem till vänner, att oavsett vad jag tycker om dem så ska vi leva ihop det kommande året. Det faktum att jag skulle kunna bli sjösjuk, att jag inte längre kan förlita mig på att fråga någon om hjälp. Det faktum att jag nu måste klara mig själv!

Men nu tycker jag vi bortser från alla faktum och återgår till att vara som ett barn: jag vill anta utmaningen, jag vill vinna detta! För så mycket skit som jag har hört så vill jag gå in och motbevisa alla, visa att det blir vad man gör det till, visa att det här kan vara de bästa nio månaderna i ditt liv (so far).

Det här kommer göra mig så jäkla stark! Nu kör vi!!!

Som att behöva göra slut innan man ens hunnit bli ihop

För fyra veckor sedan visste jag inte att du existerade, idag kan jag inte förstå hur jag ska klara mitt liv utan dig. Att gå från att vara den man hälsar på i hissen till att inte behöva prata för att kommunicera.

En "walk to tescos" som blev flera timmars kvalitetshäng på en soffa på Mc Donalds, oräkneliga kramar och Wifi - Jag hade inte kunnat önska mig något mer min sista kväll!

Jag skulle kunna vara ledsen, jag trodde jag skulle vara det, men istället är jag bara tacksam. 

- tacksam att du är du

- tacksam att du och jag funkar så bra

Jag önskar jag kunde förklara de här känslorna, att jag kunde få er att förstå, önskar att jag kunde dela med mig, men det är omöjligt. 

- Jag tror det har skett någon form av mutation i mitt känslocenter för det här, det här är nytt!

Det är som kärlek fast jag inte är kär,

Det är en fantastiskt vänskap fast så mycket mer,

Det är så självklart att det har varit för alltid fast det är helt nytt.

Även om jag inte kan sätta fingret på det så är det en sak jag vet - det här är inget annat en en enorm kärleksförklaring och ett stort tack!

Du fantastiska människa, 

Du tog mig med storm, du gav mig en trygghet jag aldrig känt, den trygghet jag inte visste att jag saknat.

Du var lugnet jag behövde och energin jag ibland saknade.

Du visste när något var fel och du fanns där, det var självklart. inte bara när jag behövde det - Alltid.

Och det som gjorde det speciellt; du lät mig finnas där för dig!

Med din arm runt mina axlar, mitt huvud mot din axel där ville jag att tiden skulle stanna. Men den tid som kändes som en kort stund sprang snabbt iväg och blev flera timmar! Och när vi gick tillbaka så visste jag att det närmade sig, visste att det snart var dags. Att säga hejdå till dig var inget jag kunde förbereda mig för, inget jag kunde planera. Jag trodde jag skulle gråta, trodde mitt hjärta skulle krampa, trodde att orden skulle stocka sig i halsen. Men inga ord behövdes, inga tårar föll och med armarna runt din hals kände jag inget annat än en enorm värme och lycka.

Du magiska pojke, du har förevigt en plats i mitt !

- tills vi ses igen, lots of love XoXo

Som att springa det fortaste man kan men inte hinna fram

- Can't wait to get back to Watford!! Nu är Sea survival veckan nästan slut och imorgon kväll återvänder jag till Watford och YMCA boendet. Att vara här på Isle of Wight har varit fantastiskt, ön är vacker, kursen är rolig, och det är för omväxlingsskull lungt och skönt. På YMCA är det noisy, hetsigt, massa människor överallt, dålig mat och alldeles fantastiskt! På YMCA har jag min lilla trygghet här i England, mina nyfunna vänner. Och att via sms få veta att dom en efter en får details när jag inte är där har lett till en inre stress enda sedan i måndag när Andrew hörde av sig och berättade att hans plan mot Puerto Rico skulle lyfta på tisdag morgon. Andrew som i söndags morse kramade mig och sa "Well I don't need to say goodbye couse I'll see you on friday" var helt säker på att se honom igen men så blev det inte. Och så har veckan fortsatt.

Ni vet när man drömmer att man har bråttom? Att man måste springa jätte fort och jätte långt? Att man måste hinna fram? Att om man inte ökar så kommer man att missa det? När man stressar sådär mycket för att hinna till någon innan det är försent? När man vaknar stressad och undrar vad man har glömt?

- så känns det att vara här och inte där, som att jag inte hinner fram innan det är försent, 
som att tunnelbanedörrarna stängs när jag tränger mig genom folkmassan på perrongen. 

Innan jag åkte i söndags förstod jag inte hur mycket dessa människor betyder för mig. Sent imorgon kväll checkar jag in på YMCA igen och i nuläget har jag inte en aning om hur många ansikten jag kommer känna igen där, hur många whats up jag kommer höra, hur många famnar jag kommer kunna värma mig i. Jag längtar ihjäl mig men jag är också livrädd.

Rädd att jag inte hinner i tid...

Sea Survival

Nu har det varit tyst här ett tag men det är knappast för att det inte funnits något att skriva om, snarare tvärt om. Jag har haft helt och hållet fullt upp och når jag kommit hem på kvällarna total deckat i sängen! Jag har nämligen tagit mig från Londonds förort Watford till en fantastiskt vacker ö - Isle of Wight. Vet inte så mycket om denna ö men fin är den. Här är jag på en tilläggskurs innan jag får flyga iväg mot något skepp what so ever, Sea Survival heter det och i måndags drog vi på oss torrdräkter och lekte i vattnet hela dagen. Instruktörerna varnade för att det skulle vara lite kallt och därför fick vi på oss en flece onepiece över våra egna kläder och torrdräkt på det så klart, vattnet var 22 grader varmt... Det är ju som rena högsommaren hemma i Svedala.

Igår var det rätt tuff teori på morgonen för att sedan fortsätta med massa praktik, fire fighting! Häftigt, svårt, roligt, men med full fokus. Vi släckte små bränder, sedan fick vi gå in i rökrum och leta efter en människa. Lättare sagt än gjort i kollsvart mörker kan jag lova, jag var sista man i vårt team igår men när vi kom ut så självutnämnde instruktören mig till dagens ledare av teamet med orden "it's up to you guys, I'm just saying..."Känns riktigt bra att få det förtroendet men samtidigt ligger det nu ansvar på mina axlar att hjälpa mitt team framåt, igenom och tillbaka.

Steiner Academy mitt London äventyr

Vad gör du egentligen? 

Skulle inte du till Karibien?

Vadå pluggar? 

Det verkar vara lite oklart vad jag egentligen gör här i London så jag tänkte bara berätta lite. Jag bor i Watford och måndag till fredag har jag heldagar på Steiners Akademi. När jag kom hit trodde jag att jag skulle vara i en skolsalong och visa mina kunskaper inom hår men icke! De två veckorna jag har varit här har jag inte ens tagit fram mina saxar. Det jag lär mig och pluggar stenhårt på är nya behandlingar som jag förväntas kunna utföra när jag en vacker dag går på mitt skepp, ansiktsbehandlingar, barbering, massage i olika former och framförallt en jäkla massa produktkunskap. 

Från 08.00 till 17.30 är jag "in class" och från 19.30 till 22.00 pluggar jag "key sellingpoints" och ingredienser, sen sover jag! 

Clean, classy and funny

Fredagar har vi "saloon day" och då bokar vår trainer upp våra kolumner med kunder som kan vara andra steiner trainees eller "important people" vilket vanligtvis betyder att dom på något sätt är släktingar eller vänner till ägarfamiljen.

Jag älskar fredagar, då får jag visa vad jag kan, jag får vara kreativ med uppsättningar och jag får tillämpa mig mina nya kunskaper som jag har fått pressa in i huvudet. 

Första veckan här var tuff som satan, jag var påväg att flyga hem många gånger varje dag men den här veckan har jag verkligen uppskattat att vara här! Det var så många nya intryck förra veckan, mycket att lära och mycket att anpassa mig till men den här veckan har jag verkligen kunnat tillämpa mina nya kunskaper och prova behandlingarna och försöka göra den till en rutin. Jag är väldigt tacksam att få ta del av den här träningen och känna det snabba utvecklingen, jag trodde inte att jag skulle klara av raka en mans ansikte med hyvel för en vecka sedan, jag trodde inte jag skulle kunna sälja produkter genom att lära mig deras "features and benefits" och ingredienser, jag trodde inte att jag skulle kunna hålla seminarier om helt nya behandlinger - but I'm doing it! 

I'm blessed! 

Hey so long...

En overklig verklighet som råkar vara min

En vecka och en dag har jag varit här på Steiners Akademi i London. En vecka och en dag har jag räknat dagarna och varje kväll varit nöjd med att det är en dag mindre kvar tills avgång. Problemet är bara att man inte vet när det är dags för avgång, du vet inte hur många dagar du behöver räkna ner. 

Sedan jag kom hit har jag inte pratat med min familj eller mina vänner en enda gång, smsen går att räkna på fingrarna och visst är jag upptagen typ konstant, visst har jag massor med nya vänner och människor omkring mig som fyller mina få lediga timmar men det betyder ju inte att jag inte tänker på dem, saknar dem, funderar på om jag gjorde rätt val att lämna dem. 

Missade samtal, mail och sms har blivit del av min vardag och av ren reflex så klickar jag bara bort dem. Läser inte, ringer inte upp, svarar inte. Det kan verka själviskt, det kan verka okänsligt, vem är jag att ignorera dem? Men min verklighet här är så långt ifrån min verklighet för en vecka och två dagar sedan, min vardag är så oförutsägbar, min framtid så oklar. Här klarar man det, här lever man för den tilldelade uppgiften, utan schema, utan framförhållning, utan en aning. Tror faktiskt inte att det är möjligt att leva mer för stunden och det gör vi alla i ett stort kollektiv. Vi vänjer oss vid att bo med främlingar, att snabbt göra dessa främlingar till nya vänner, lär helt enkelt känna människor i rekordfart, för att hux flux säga hejdå till dem och inte veta när vi någonsin träffar dem igen. 

Därför svarar jag inte, därför ringer jag inte, därför hör jag inte av mig. För även om det verkar hållbart här, även om det här är mitt liv här så vet jag att det är inte hållbart. Jag vet att jag har en enorm trygghet hemma som jag saknar här, jag vet att även om mitt liv är oplanerat hemma så vet jag ändå vad som händer imorgon, nästa vecka, nästa månad. Att höra en röst, att känna den värmen, att få den kärleken, att höra orden jag saknar dig, jag älskar dig, det hade fått mitt hjärta att brista, det hade fått mina ögon att svämma över, det hade fått mina tankar att snurra. 

Jag älskar att jag gör detta, jag älskar att jag är här, men jag älskar också alla där hemma. Och det här är verkligen något jag gör för mig själv! Och då måste jag vara stark för mig själv.

Det kanske är svårt att förstå, varför vissa frågor inte bör ställas, varför vissa svar inte kan sägas men såhär är det, och sanningen är att jag har inga svar att ge, dom kommande nio månaderna kommer jag bara kunna berätta om i efterhand inte för att jag inte vill berätta, inte för att jag ignorerar någon, inte för att jag inte tänker på er, inte för att jag inte bryr mig om er, utan för att jag inte vet. 

Please respect that and just wait for it - i will not forget you 

Hey so long…