Steiner Academy mitt London äventyr

Vad gör du egentligen? 

Skulle inte du till Karibien?

Vadå pluggar? 

Det verkar vara lite oklart vad jag egentligen gör här i London så jag tänkte bara berätta lite. Jag bor i Watford och måndag till fredag har jag heldagar på Steiners Akademi. När jag kom hit trodde jag att jag skulle vara i en skolsalong och visa mina kunskaper inom hår men icke! De två veckorna jag har varit här har jag inte ens tagit fram mina saxar. Det jag lär mig och pluggar stenhårt på är nya behandlingar som jag förväntas kunna utföra när jag en vacker dag går på mitt skepp, ansiktsbehandlingar, barbering, massage i olika former och framförallt en jäkla massa produktkunskap. 

Från 08.00 till 17.30 är jag "in class" och från 19.30 till 22.00 pluggar jag "key sellingpoints" och ingredienser, sen sover jag! 

Clean, classy and funny

Fredagar har vi "saloon day" och då bokar vår trainer upp våra kolumner med kunder som kan vara andra steiner trainees eller "important people" vilket vanligtvis betyder att dom på något sätt är släktingar eller vänner till ägarfamiljen.

Jag älskar fredagar, då får jag visa vad jag kan, jag får vara kreativ med uppsättningar och jag får tillämpa mig mina nya kunskaper som jag har fått pressa in i huvudet. 

Första veckan här var tuff som satan, jag var påväg att flyga hem många gånger varje dag men den här veckan har jag verkligen uppskattat att vara här! Det var så många nya intryck förra veckan, mycket att lära och mycket att anpassa mig till men den här veckan har jag verkligen kunnat tillämpa mina nya kunskaper och prova behandlingarna och försöka göra den till en rutin. Jag är väldigt tacksam att få ta del av den här träningen och känna det snabba utvecklingen, jag trodde inte att jag skulle klara av raka en mans ansikte med hyvel för en vecka sedan, jag trodde inte jag skulle kunna sälja produkter genom att lära mig deras "features and benefits" och ingredienser, jag trodde inte att jag skulle kunna hålla seminarier om helt nya behandlinger - but I'm doing it! 

I'm blessed! 

Hey so long...

En overklig verklighet som råkar vara min

En vecka och en dag har jag varit här på Steiners Akademi i London. En vecka och en dag har jag räknat dagarna och varje kväll varit nöjd med att det är en dag mindre kvar tills avgång. Problemet är bara att man inte vet när det är dags för avgång, du vet inte hur många dagar du behöver räkna ner. 

Sedan jag kom hit har jag inte pratat med min familj eller mina vänner en enda gång, smsen går att räkna på fingrarna och visst är jag upptagen typ konstant, visst har jag massor med nya vänner och människor omkring mig som fyller mina få lediga timmar men det betyder ju inte att jag inte tänker på dem, saknar dem, funderar på om jag gjorde rätt val att lämna dem. 

Missade samtal, mail och sms har blivit del av min vardag och av ren reflex så klickar jag bara bort dem. Läser inte, ringer inte upp, svarar inte. Det kan verka själviskt, det kan verka okänsligt, vem är jag att ignorera dem? Men min verklighet här är så långt ifrån min verklighet för en vecka och två dagar sedan, min vardag är så oförutsägbar, min framtid så oklar. Här klarar man det, här lever man för den tilldelade uppgiften, utan schema, utan framförhållning, utan en aning. Tror faktiskt inte att det är möjligt att leva mer för stunden och det gör vi alla i ett stort kollektiv. Vi vänjer oss vid att bo med främlingar, att snabbt göra dessa främlingar till nya vänner, lär helt enkelt känna människor i rekordfart, för att hux flux säga hejdå till dem och inte veta när vi någonsin träffar dem igen. 

Därför svarar jag inte, därför ringer jag inte, därför hör jag inte av mig. För även om det verkar hållbart här, även om det här är mitt liv här så vet jag att det är inte hållbart. Jag vet att jag har en enorm trygghet hemma som jag saknar här, jag vet att även om mitt liv är oplanerat hemma så vet jag ändå vad som händer imorgon, nästa vecka, nästa månad. Att höra en röst, att känna den värmen, att få den kärleken, att höra orden jag saknar dig, jag älskar dig, det hade fått mitt hjärta att brista, det hade fått mina ögon att svämma över, det hade fått mina tankar att snurra. 

Jag älskar att jag gör detta, jag älskar att jag är här, men jag älskar också alla där hemma. Och det här är verkligen något jag gör för mig själv! Och då måste jag vara stark för mig själv.

Det kanske är svårt att förstå, varför vissa frågor inte bör ställas, varför vissa svar inte kan sägas men såhär är det, och sanningen är att jag har inga svar att ge, dom kommande nio månaderna kommer jag bara kunna berätta om i efterhand inte för att jag inte vill berätta, inte för att jag ignorerar någon, inte för att jag inte tänker på er, inte för att jag inte bryr mig om er, utan för att jag inte vet. 

Please respect that and just wait for it - i will not forget you 

Hey so long…

I bet you've been there?!

When are you going to do anything real? When are you going to take something serious? are you ever going to finish anything? What will you be when you grow up?

These questions seems to be top subjects for any relative adult, for any grown up who consider them selfs "settled down", who thinks they have succeeded enough according to the society's norm, for them who doesn't think dreaming, trying, exploring or learning is real enough or a way to meet the future. 

What about your future? You can't push it away forever. Time is ticking. You're not getting any younger. When i was your age... 

It's funny how grown ups can now so much, how they can seem so sure of their choise of their profession, their way to live, their opinions and their "satisfied-ness".

Me on the other hand do not now anything. My dreams and goals changes each and every day, my vision of living along with that and after every discussion I have I'm surprised of how many sides their can be on the same topic. 

There might be a lot of things that I don't know, lots of things I stil have to figure out but there is one thing I hope I'll never be sure about and that is my satisfaction. Because Where ever I end up In life, which ever job I will perform, where ever I will live, what ever my dreams are going to be I hope for my self that "satisfied-ness" never ever will be enough for me. I hope that I'll never settle for any less than great, perfection, joy, amusement, love, happiness in any part of my life. 

- that is my biggest dream! And I won't compromise it, I won't forget it, I am and I will go for it! 

So let me ask you, every grown up that seems to be so interested in my choises and that are so pleased with your own situation, are you that happy? Are you that head over heals in love? Are you in the right office? Are you really always right? Are you happy with all those choises you made, and stuck with, when you where my age?

If you can admit to your self that even one of these questions have the answer no, why would you ask me to push these questions, in my age, now? Why don't you incurrage me to take my time? 

Now matter what you belive in, for now this is the only life we now we have and my plan is to live it while I can! I wish nothing less for you. Don't waste your time. Don't agree to satisfaction. Don't be scared of admiting your mistakes, don't doubt to change them for your better. Don't forget to sometimes rethink your opinions and don't hesitate to change them. 

Time goes by, the world changes - it would be crazy to think that we won't.