Golden-Dimond-Year

Som det podcast freak jag är har Hanna och Amanda, fredagspodden, introducerat mig för "The golden year" ett koncept där man tar kontroll över sitt liv och gör det nya året till sitt eget år istället för att det bara är nästa år i nummerföljd efter det som precis har varit. The golden year var egentligen det dom kom på till förra årsskiftet och i år så hävdar dom att det ska vara "The Diamond Year" ett år som ska bli det vackraste och starkaste so far. Ett riktigt power år där fokus ligger på drömmar, mål och framförallt på dig själv! Jag tycker det här låter så fantastiskt bra, att göra något av tiden som passerar och inte bara låta det vara dagar och år i en mängd av många andra.

"Livet är inte dagarna som går, utan dagarna vi minns" som Mads Mikkelsen sa när han var inhyrd av Fritidsresor på en poolkant någonstans i södra Europa. 

Men jag har inte riktigt tid (läs lust) att köra ett helt golden year för att sen hoppa på ett diamond year. Som vanligt så trivs jag bäst när saker och ting blir komprimerade till mer behändiga och praktiska storlekar så jag kör ett golden-diamond-year så klart. Vad annars? 

Jag ska ta kontrollen i mitt liv på så sätt att jag ska inte låta mig hållas tillbaka av hopp om något som aldrig kommer att fungera, jag ska rensa ut saker som stjälper mer än dom hjälper att nå mina mål, jag ska fokusera på mig själv, mina drömmar, min utveckling, min lycka, mitt välmående. Det kanske låter som att det här kommer vara ett egoistiskt år för mig och Guess what?! IT IS! 

Det här är mitt år! Självklart kommer jag fortfarande ta hand om mina nära och kära i den mån jag kan MEN jag kommer inte ta ansvar för någon annan än mig själv, jag kommer inte umgås med energitjuvar eller avundsjuka människor, jag kommer inte ta andras känslor i åtanke när det kommer till mina val om mitt liv och jag kommer absolut inte prioritera någon annans lycka framför min egen. 

Om du som läser det här uppfattar mig som en hemsk människa då är du nog inte en av dem jag kommer umgås så mycket med, då känner du nog inte mig, för jag vet att även om jag kommer fokusera på mig själv och uttrycka mina åsikter ännu tydligare än jag tidigare har gjort så vet jag att mina vänner som står mig närmast kommer stötta mig i det här, kommer glädjas med mig, kommer gråta med mig och jag kommer älska dom för det! Dom känner redan mig som en sån här person men det här kommer vara versionen 2.0 väldigt inspirerad av powern hos Grynet - Ta ingen skit.

Nu kör vi!

I bet you've been there?!

When are you going to do anything real? When are you going to take something serious? are you ever going to finish anything? What will you be when you grow up?

These questions seems to be top subjects for any relative adult, for any grown up who consider them selfs "settled down", who thinks they have succeeded enough according to the society's norm, for them who doesn't think dreaming, trying, exploring or learning is real enough or a way to meet the future. 

What about your future? You can't push it away forever. Time is ticking. You're not getting any younger. When i was your age... 

It's funny how grown ups can now so much, how they can seem so sure of their choise of their profession, their way to live, their opinions and their "satisfied-ness".

Me on the other hand do not now anything. My dreams and goals changes each and every day, my vision of living along with that and after every discussion I have I'm surprised of how many sides their can be on the same topic. 

There might be a lot of things that I don't know, lots of things I stil have to figure out but there is one thing I hope I'll never be sure about and that is my satisfaction. Because Where ever I end up In life, which ever job I will perform, where ever I will live, what ever my dreams are going to be I hope for my self that "satisfied-ness" never ever will be enough for me. I hope that I'll never settle for any less than great, perfection, joy, amusement, love, happiness in any part of my life. 

- that is my biggest dream! And I won't compromise it, I won't forget it, I am and I will go for it! 

So let me ask you, every grown up that seems to be so interested in my choises and that are so pleased with your own situation, are you that happy? Are you that head over heals in love? Are you in the right office? Are you really always right? Are you happy with all those choises you made, and stuck with, when you where my age?

If you can admit to your self that even one of these questions have the answer no, why would you ask me to push these questions, in my age, now? Why don't you incurrage me to take my time? 

Now matter what you belive in, for now this is the only life we now we have and my plan is to live it while I can! I wish nothing less for you. Don't waste your time. Don't agree to satisfaction. Don't be scared of admiting your mistakes, don't doubt to change them for your better. Don't forget to sometimes rethink your opinions and don't hesitate to change them. 

Time goes by, the world changes - it would be crazy to think that we won't. 

Nyårslöfte

Hela mitt liv har jag varit en drama queen, en person med känslorna på utsidan som har lätt för att både skratta och gråta. Hela mitt liv har jag varit kär, hela mitt liv har jag hatat, hela mitt liv har jag känt!

Det där med att få känna är en fantastisk gåva, att våga känna lycka även om man vet att när lyckan tar slut så kommer sorg, smärta eller något annat hemskt - något som är jobbigt och tungt att känna. Jag har aldrig varit rädd för att känna och visst har det fått många tårar att rinna, om man hade samlat dem alla hade de nog kunnat hålla en mindre å fylld och porlande ett bra tag, men hur många tårar jag än har gråtit och hur många gånger jag än har fått pussla ihop bitarna till mitt hjärta så är det inte de som jag främst minns. Varje tår har fallit till följd av något fantastiskt och varje gång mitt hjärta har brustit så har det gjort det för det inte längre orkade hålla ihop när pirret i magen och alla fjärilarna försvann. 

Men på sista tiden har det känts som att tårarna faller oftare än jag känner lyckan, det har kännts som att bitarna faller isär fortare än jag hinner sätta ihop dom, det har känts för tungt för att orka vänta på att fjärilarna ska komma tillbaka och lätta upp det. Det har varit för jobbigt att känna - så jag har slutat!

Jag vågar inte längre hoppas att den där lyckan ska vara tillräckligt länge för att bygga upp mig så att jag klarar att falla ner, jag vågar inte ens öppna dörren på glänt för att släppa in fjärilarna för att jag inte vet om jag klarar tomrummet dom senare kan lämna efter sig. Och vet du vad; när man inte längre vågar riskera att vara lycklig, glad och Kär, då blir man aldrig det. Dom känslorna är lätta att stänga av, men den konstanta tomheten, neutraliteten och saknaden finns alltid där och späder gärna på dom jobbiga känslorna. Tomrummet fylls av minnen, minnen som kan börja positivt, men dom känslorna har jag ju stängt av, och de slutar alltid på ett eller annat sätt jobbigt, och dom känslorna går inte att stänga av. Så till vissa minnen finns det inte längre några tårar att fälla, kvoten är fylld, smärtan invand, känslorna nollställlda. 

Det har blivit min nya medelpunkt, att inte känna smärtan. DET ÄR INTE JAG! Att vara van vid en smärta som tidigare har fått hjärtat att sprängas i bitar och tårarna att spruta, är inte jag, det är ingen jag vill vara! Jag vill skrika och gråta och undra vad jag har gjort för att förtjäna att bli så sårad. Jag vill kunna gråta och vara fly förbannad tills det går över och jag vill kunna släppa taget för att göra plats för ny kärlek och lycka. 

År 2014 har jag ett nyårslöfte jag prioriterar över allt annat; Jag ska bli kär!

Jag ska bli sådär löjligt kär så jag i hemlighet planerar bröllopet när jag knappt vet vad han heter, sådär så man glömmer tid och rum och bara är där och då och det enda jag kan se är honom. Jag ska försumma mina vänner och bara ha honom i mina tankar. Jag ska bli sådär gränslöst, oförklarligt kär som jag blev en gång i veckan förut. Jag ska våga hoppas, jag ska våga riskera, jag ska våga känna! 

År 2014 ska jag bli kär i någonstans, någonting eller bara någon - om och om igen!

2014

Det är första januari och återigen känns det sådär märkligt att skriva vilket år det är, 2014, det har inte riktigt hamnat rätt i munnen eller satt sig automatiskt i fingrarna än, det brukar ta några veckor, precis som alla andra januari som har passerat. Jag har jullov från skolan och har varken koll på tid eller dag, jag vilar upp mig inför våren som kommer och njuter av att ha tid att känna efter.

År 2013 var ett händelserik år, jag gick, snabbt så jag inte hann ångra mig, ifrån mitt livs största dröm, vägrade se det som ett misslyckande och hävdade att det var ett val! Jag valde att gå därifrån, en del av sanningen absolut men en stor del var också att rädslan var stor, jag var ensam med stort ansvar; vad händer om det inte går? Vad händer om det går?

Jag tog semester och åkte med en nästintill okänd person till Dubai för att uppleva och njuta. Resan var fantastisk och denna okända person hann jag lära känna haha.

Denna resa var dock inte tillräcklig så snabbt efter hemkomsten lämnade jag allt, sa upp mig från mitt chefs jobb, flyttade ur lägenheten, packade väskan och flyttade impulsivt till Barcelona och Spanien för att jobba på minimum lön som telefonförsäljare.

En fantastisk tid som jag är oändligt tacksam för! Telefonsäljar karriären var kort med framgångsrik och istället blev det lång semester för att sedan lämna innerstaden och jobba som barnflicka hos en underbar familj. Njöt av en helt underbar sommar och blir nästan tårögd av att tänka tillbaka på den då jag bara vill spola tillbaka tiden och vara där igen!!!

Sen blev hemflytten till Sverige lika spontan och hastig som flytten härifrån, den här gången var det frisörutbildningen som lockade och fick gå före njutningen. Utbildningen visade sig också vara helt underbar så återigen ett bra val och en enorm tacksamhet. Åkte till Stockholm och gick på catwalken på Björn Axéns 50 års firande och på hemma plan jobbade jag rumpan av mig för att få allt att gå runt.

Har under året självklart upplevt några tunga motgångar och fält många tårar, tappat vissa vänner, fått några riktiga uppvaknanden, varningsklockor har ringt, hjärtat har ramlat i bitar. 

Men nya vänner har jag hittat, vägen framåt har blivit lite rakare, jag har lärt av mina misstag och jag har levt och njutit!


Klackarna har slagit i taket många gånger och när en mojjito eftermiddag har gått över till en ute kväll som sen blivit party natt och som sedan avslutas med fina människor på stranden i väntan på soluppgången och nattbad så kan man inte klaga på livet alltså! Så när jag känner mig trött på livet och kylan ibland tänker jag tillbaka på dom där gångerna, soluppgångarna, och bara fylls av värna och kärlek!

Tack för 2013! 2014 år oskrivet men jag tvivlar inte på att jag kommer ha lika mycket underbart att vara tacksam över om 365 dagar igen.