De senaste veckorna har jag inte gjort annat än att längta här ifrån, längta till något annat, längta till andra och nu när jag går runt här och plockar ihop mina saker, packar ner mitt rum så känns det så himla skönt, så skönt att veta att jag snart är klar, skönt att nästan vara på väg, skönt att sluta längta.
Men den där andra delen med att vara klar, den delen som jag inte kan packa ner, den delen som jag inte kommer att lämna men ändå inte ha med mig längre, den gör det svårare. Människorna! Människorna som jag har delat min sommar med, kollegorna jag har jobbat med som också varit roomies som jag har bott med, dom har blivit polare som jag har festat med och vänner som jag har skrattat (och gråtit) med. Dom har blivit en del av mitt liv, en del av mig. Och nu när jag kramar dem en efter en och säger hejdå så känner jag mig inte alls klar.
Jag önskar att jag kunde packa ner dem också, ha med mig dom på mina fortsatta resor, äventyr och upplevelser. Jag kanske inte alltid vill dela allt med dem men tänk så smidigt att ha dem i en väska och välja när man vill plocka upp vem eller vilka?! Smidigt!
Utanför fönstret regnar det men ändå skiner solen på himlen, det är sådär märkligt vackert som det bara kan vara med ett riktigt sommarregn. Vädret kan nog inte spegla mig bättre idag, lite ledsen för att behöva lämna, men lycklig, glad och förväntansfull för vad som ska ske nu, tacksam för vad jag har fått vara med om. Och dom här vännerna, dom försvinner inte om jag får bestämma <3 p="">
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar