Bara så ni vet...

Egentligen är internet det sista jag har tid med idag! Det har varit en lång första dag på akademin men jag är positivt överraskad, efter åtta timmars stillasittande så fick vi frisörer gå till salongen och visa vad vi kunde, fön och uppsättning snabbt som attan! Tyckte ändå jag skötte mig bra, självklart finns det saker att förbättra men hur kul hade det annars varit?

Nu har jag säkert två timmars plugg att göra innan jag kan gå och lägga mig men nu jäklar, nu är det en tävling till nästa avgång. Vissa har varit här tio veckor, vissa har blivit hemskickade för att vänta på sin avgång, jag tänker inte bli en av dem! Jag tänker gå all in för att vara härifrån inom tre veckor - Nu kör vi!! 

Go Hard Or Go Home!

Första sidan i en helt ny bok

Efter något som kan ha varit den jobbigaste dagen i mitt liv så sitter jag nu här i ett dator rum, med hel segt internetupkoppling och känner mig ganska nöjd, helt brutalt slut men nöjd!

Gårdagen slutade försent och dagen idag började för tidigt så redan när bussen rullade ut från Norrköpings resecentrum klockan 04.10 rann tårarna och jag tänkte både en och två gånger att jag ville trycka på stopp knappen och åka hem igen. Men skamden som ger sig, grät gjorde jag till och från fram till klockan 15, då somnade jag i min säng efter en tusen kronors taxiresa och incheckning på mitt tillfälliga boende och vaknade med lite ny energi och redo att ta mig an detta äventyr. Ett äventyr som verkligen går ut på att ta en dag i taget!

Jag har tydligen en roomie, det är tydligen massor med människor här som redan går eller, precis som jag, börjar på akademin imorgon, men jag har inte pratat med någon av dem än. Däremot lyckades jag hamna vid ett bord med tre fantastiska killar vid middagen, två datoringenjörer och en filosof som ska styra upp världen, tre killar som glatt pratade med mig om Sverige, björnar, polskor och yrkesval men samtidigt tittade förbi mig ibland för att spana in någon tjej i matkön som radade upp sig bakom mig. De bad gång på gång om ursäkt för att de var oförskämt men det kändes så skönt på något sätt, som om jag var en i gänget, inte en nykomling, utan en som var accepterad och som man inte behöver göra sig till för. Bekvämt. Självklart.

Hey, so long...

När tiden står still

Vad jag älskar med dig är att det kvittar, om vi sågs igår, förra veckan, för en månad sedan, förra året, ingenting är konstigt, vi fortsätter alltid där vi sluta senast. Samma snack, samma tjejer, samma skratt!

Min älskade bästa vän vad jag är lycklig att jag har dig, vad jag är tacksam att du känner mig, vad jag är räddad av att du vet när jag behöver dig - Tack för att du finns där! Tack för att jag inte behöver säga hejdå! Tack för att det alltid är för länge sedan vi sågs men framförallt Tack för att jag aldrig är borta för länge för att vi inte längre ska vara vi.

Du,

vi struntar i Hejdå,

vi håller oss till Vi ses snart,

även om vi båda vet att det inte är sant,

bara tanken på att säga hejdå är för jobbig för att avsluta,

tårarna fyller mina ögon sådär så att hela världen blir suddig.

Jag älskar att sakna dig,

 jag hatar att inte ha dig nära,

Ta hand om dig mitt hjärta!

Vi ses snart...

90° Trygghet

I hörnet mellan altanen och husväggen är det nästan alltid lä, det är sol nästan hela dagen och det är här tusentals bullar har ätits och kaffekoppar druckits genom åren. Möblerna har bytts ut med åren men den här platsen är alltid det självklara valet för "frisk luft" när man har varit inne hela dagen. Den här platsen kommer jag alltid tillbaka till.

Det är på baksidan av mamma och pappas hus jag sitter, försöker andas med magen och lura bort stressen, nervositeten, gråten. Röken från grannens eldtunna ligger som en vit tunn dimma över trädgården, jag ser hur den kommer genom häcken och sprider ut sig över marken, den välbekanta doften av tändvätska och blöta löv känns skarpt i näsan. Tystnaden går att ta på, regnmolnen smyger sig på, spindeln springer över träplattorna som varje sommar behövs läggas om för att ogräset växer igenom och fyller de smala springorna.

Här bakom de faluröda huset med vita knutar finns hela min barndom, pulkabacken, lekstugan, picknicstenen, gäststugan. Såhär sex dagar innan, vad som nu känns som, mitt livs största äventyr känns det lite extra, lite extra vackert på något sätt. Jag vill verkligen inte bo här! Men jag vill verkligen inte vara utan det här!

De öppna vyerna, den tysta omgivningen, det obefintliga tempot, den kravlösa miljön - det är omöjligt att vara stressad här, det är för tryggt. Tre minuter här är som en omstart, bort med allt som sinkar systemet, tvångsavsluta alla program, börja om från början.

Det här hörnet har allt jag inte kommer ha om en vecka, allt jag har längtat efter, allt jag kommer att sakna. Men vart mitt äventyr än kommer ta mig så vet jag att till det här hörnet kommer jag komma tillbaka, för det här hörnet det är Hemma!

Hey, so long...

Som ett riktigt sommarregn

De senaste veckorna har jag inte gjort annat än att längta här ifrån, längta till något annat, längta till andra och nu när jag går runt här och plockar ihop mina saker, packar ner mitt rum så känns det så himla skönt, så skönt att veta att jag snart är klar, skönt att nästan vara på väg, skönt att sluta längta.

Men den där andra delen med att vara klar, den delen som jag inte kan packa ner, den delen som jag inte kommer att lämna men ändå inte ha med mig längre, den gör det svårare. Människorna! Människorna som jag har delat min sommar med, kollegorna jag har jobbat med som också varit roomies som jag har bott med, dom har blivit polare som jag har festat med och vänner som jag har skrattat (och gråtit) med. Dom har blivit en del av mitt liv, en del av mig. Och nu när jag kramar dem en efter en och säger hejdå så känner jag mig inte alls klar.

Jag önskar att jag kunde packa ner dem också, ha med mig dom på mina fortsatta resor, äventyr och upplevelser. Jag kanske inte alltid vill dela allt med dem men tänk så smidigt att ha dem i en väska och välja när man vill plocka upp vem eller vilka?! Smidigt!

Utanför fönstret regnar det men ändå skiner solen på himlen, det är sådär märkligt vackert som det bara kan vara med ett riktigt sommarregn. Vädret kan nog inte spegla mig bättre idag, lite ledsen för att behöva lämna, men lycklig, glad och förväntansfull för vad som ska ske nu, tacksam för vad jag har fått vara med om. Och dom här vännerna, dom försvinner inte om jag får bestämma <3 p="">

Skrivet Drama eller Skrämmande Verklighet

tragisk                            hora

dum i huvudet

fitta        värdelös        äcklig

knivar i ryggen

förtal      manipulation   rädsla

Sedan jag skrev senast har jag gått igenom den märkligaste, mest skrämmande, filmiska händelsen, värre än jag någonsin ens med min vilda fantasi hade kunnat fantisera ihop. 

Jag brukar se mig själv som en person med mycket styrka; framåt, nyfiken, jag brukar sällan backa för utmaningar, jag skulle nästan vilja påstå att jag ser mig själv som modig och risktagande också. Men det har påverkat mig så mycket att jag inte känner igen mig själv i vissa stunder, jag är nojjig, eftertänksam, paranoid, lättstött, känslig och framförallt rädd! 

Jag har fått gå igenom en psykisk misshandel och jag känner mig som ett offer. Känner mig liten, känner mig svag. Saker som jag absolut inte trivs med att känna, egenskaper som jag inte vill associera med mig. Adjektiv som jag inte vill ska ha med mig att göra. 

Men att vara svag ger dig möjlighet att se vem som hjälper dig att vara stark, 

vem som räcker dig armen och hjälper dig upp från den kalla, hårda marken du ligger på.

Efter alla tårar som rensat dina ögon kan du med klarhet se verkligheten, se kärleken.

Utan tryggheten, omtänksamheten, stödet, orden, kramarna, samtalen, smsen, självklarheten, 

- hade jag inte klarat det där som hände. 

Jag hade inte klarat att skratta, gråta, sova, vakna, jobba, äta, prata - ensam.  

Jag kommer alltid bära med mig det som hände, det fula som ger mig hjärtklappning och ivrigt sökande blick och det fina, det som automatiskt får mina axlar att sjunka lite länge ner och mina läppar att le. 

"It's unfair how you who hurt me can stay on my mind every second of every day 

when I probably haven't crossed your mind with the thought of regret even once..."

Livet på slottet

Nu har jag bott in mig på slottet ett tag, jobbat in rutinerna på jobbet och vant in dåliga ovanor. Slottets tredje våning är bebott av personal, kollegor, okända, numera nykända, vänner, bekanta. Människor med olika bakgrund, olika ålder, olika vanor, olika regler. Vi har lärt oss att bo ihop, lärt oss att umgås, lärt oss att mer eller mindre tycka om varandra, lärt oss helt enkelt. För det här är inget val vi gör, inget val av "roommate" inget val av boende. Det är ett val för vårt nutida liv, ett val för vår ekonomi, ett val för vår sommar.

Det är kanske två - tre personer här som jag själv hade valt at lära känna i ett annat samanhang, valt att lyssna på, valt att umgås med. Men det är också andra människor här som jag aldrig hade valt att lära känna och det får mig att inse hur mycket man av en sådan anledning kan missa. Jag trivs här, oftast, nästan varje dag, och ibland vill jag bara springa så långt bort jag kan komma. Men att vi, det här kollektivet kan överleva under samma tak 24 timmar om dygnet, det är nästan underligt. Jag står knappt ut med mina bästa vänner 24 timmar i streck - men här har jag inget val. Och det tror jag är bra träning inför vintern äventyr. Lära mig hantera människor jag egentligen kanske inte från början "valde" att umgås med!