Vårens första dag

Äntligen är våren här och jag älskar varje minut av den, solen, fågelkvittret och framför allt blommorna. Jag kan inte förmå mig själv att inte se solen, att inte le när jag hör kvittret, att inte se hur allt sakta men säkert väcks till liv igen efter vinterns dvala. Men att glömma det mörka, att glömma det kalla, att glömma det svåra, att glömma det som alla sa skulle göra en starkare, även det är för stort och fortfarande för uppenbart för mig att undgå - likväl som jag inte kan förmå mig själv att inte se vårsolen likväl kan jag inte förmå mig själv att glömma den frost som jag tvunget har behövt ta mig igenom.

Med frosten i bakhuvudet tänker jag ändå inte missa en dag av detta underbara, detta vackra, detta som är nu. Nu när värmen är tillbaka får allting möjlighet att växa, träden får knoppar och gamla perenner kommer återigen upp genom jorden för att förgylla vår, annars fortfarande ganska, kyliga vardag med lite mer färg.

Blommorna gör våren vackrast, de flesta kommer tillbaka år efter år där jag först planterade dem eller där de planterade sig själva. De flesta klarar sig själva som snödropparna, jag behöver bara vara där för att se dem, vissa behöver mig mer, vattnas, vårdas, stöttas, vaktas som de långstjälkade tulpanerna. Och tack vare kärleken som solen förtrollar mig med så gör jag det mer än gärna! Färgerna som dessa blommor ger till min vardag måste finnas kvar och därför gör jag allt för att hjälpa dem orka, hjälpa dem överleva, allt för att jag ska kunna lita på att de kommer tillbaka igen nästa vår.

Men vad händer då om jag inte är där? Om jag inte kan vårda och stötta just den där dagen när våren för en natt avviker och frosten smyger sig på, kommer den där tulpanen klara sig då? Kommer snödropparna som alltid utmanar ödet och slår ut lite för tidigt finnas kvar? Måste jag alltid vara där och vakta?

Våren förtrollar hela mig och energin den ger mig är obeskrivlig, energi för nya äventyr! Dessa äventyr gör mig ibland frånvarande och vad är vitsen med alla dessa blommor om jag inte är där för att njuta av dem? Om jag inte ser dem finns dem då ändå där?

Nu är äventyret inte ens bekräftad men ändock planerat och med tanke på att våren redan slagit ut finns det möjlighet att plantera nya frön och lökar, en möjlighet att även förgylla hösten med klara färger, en möjlighet att spendera hela våren och sommaren med att ta hand om och se hur rabatten kompletteras och fylls upp av nya vackra blommor, vissa för att stanna och blomma om, vissa bara för syns skull som aldrig kommer återkomma. Men det finns också en risk, en risk att jag har gett mig av när dessa blommor slår ut om ett halvår, att jag inte finns där när de slår ut för första gången, finns jag inte där kan jag inte se vilka som bara är vackra för stunden och vilka som kommer blomstra år efter år, då vet jag inte vilka jag kan räkna med och vilka jag bara ska njuta av.

Den svenska våren är något av det vackraste jag vet, Något av det bästa jag vet, Något av det jag längtar mest efter och är mest tacksam över att år efter år få uppleva. Varje år överväldigas jag den där första dagen då solen faktiskt värmer mig och orsakar fräknar på min vinter bleka näsa. Men det är med ett oroligt hjärta jag varje morgon blickar mot rabatten, observerar hur många blommor som har slagit ut, vilka färger, vilka platser, den första tiden överväldigas av hur många som har blommat om men desto närmare sommaren vi kommer desto mer tar oron över för de som saknas. Ibland förvånas jag över en blomma som under några år har saknats men nu bestämt sig för att komma igen och glädjen över det är obeskrivlig, likväl tacksamheten för de trogna krokusar som aldrig gör mig besviken, men hur lycklig de än gör mig så kommer ledsamheten för de som saknas aldrig att utplånas. Även om jag planterar nya lökar så kan ingen ny blomma ta en gammal perenns plats. Våren ger mig hopp och jag hoppas och tror att om jag ger dem tid kommer de fylla sitt tomrum igen och orka blomma om till en annan vår!

Det moderna Kalla Kriget

Medan omvärlden går på tå och oroar sig för det stundande kriget i Ukraina, spekulerar kring NATO och är förargade över Putin och hans handlingar utstår jag ett dagligt krig. Ett Kallt Krig som spårat ur och som jag likt Ukraina ofrivilligt blivit del i,  ett krig som får mig att känna mig liten och osäker, omringad och invaderad av större, starkare makter. Makter som jag inte kan styra över, makter som när som helst kan förgöra mig och allt jag som person har byggt upp. Jag kan tänka mig att Ukraina precis som jag vill skrika och slåss för det som är vårt eget, det som gör oss till dem vi är, kämpa för våra framtida mål för vår egen skull.

- Ingen skulle få ta det ifrån oss! Det här ingår inte i vår plan! 

Ukraina kan inte längre styra sitt eget öde, nog för att det genom tiderna funnits inbördes konflikter men att förvandlas från spelare till spelpjäs kan inte göra någon ukrainsk medborgare lycklig. Att inte längre ha kontroll, att försöka bestämma själv men att gång på gång misslyckas, att tappa din respekt för motståndarna men ingen bryr sig för de har redan nedvärderat dig och du är inte längre värd ens en blick. 

Likt Ukraina vill jag skrika och slåss för det som är mitt, för det som är jag, för det som jag vill uppnå men likt Ukraina och vår omvärld tassar jag runt på tå. Jag gör mig liten och osynlig, nedvärderar mig själv till en version som inte är värdig av mitt namn, gör det jag kan för att dessa större makter inte ska förstöra mer än de redan gjort för mig, gör det för att undvika att de ska förgöra mig. 

Little do they know, anser säkert att de inte utsätter mig för några hot, hävdar säkert att de inte gör något fel. Men likt Ukraina känner jag mig förtryckt, orespekterad, hämmad och besegrad. 

Jag har blivit berövad på min frihet, på mina känslor, på min trygghet, på min värdighet. 

Vad det gäller Ukraina så kan jag inte sia om framtiden, jag hoppas och tror att de återtar sin värdighet utan att någon ska behöva segra i den konflikten. Men när det gäller mitt Krig så har det tyvärr redan startat och någon måste vinna. Och tro mig när jag säger att det kommer bli jag! Jag kommer tassa på tå denna tid som är kvar, jag kommer se till att ingen skär i den stämning som är så uppenbar och tung att jag dagligen har svårt att andas, jag ska försöka låta bli att mata din eld men jag kommer se till att min framtid blir så ljus att du bländas och att mitt liv blir till den lyckliga saga som du drömmer om att få var en del i. 

Mark My Words; KARMA IS A BITCH!

Även om jag just nu är mån om segern, 

om jag just nu inte ser någon annan utväg än att kämpa mot dig

 så hoppas jag av hela mitt hjärta att din dröm en dag kommer bli sann.

I en perfekt värld kommer vi en vacker dag bli bästa vänner 

men vi lever inte i en sådan värld, 

jag hoppas att den värld vi lever i kommer tillåta dig att acceptera och förstå.

När än det händer, det är okej, Du är förlåten! 

Öppna sår är svåra att glömma

Tankarna snurrar, dom är många och snabba, jag hinner inte ens börja analysera förrän en ny tanke har utplånat den tidigare. Jag gjorde något som mina vänner avrådde mig från att göra, jag öppnade frivilligt ett dåligt läkt sår, ett infekterat sådant i hopp om att det skulle kunna läka ihop och med tiden bli osynligt och försvinna. Jag trodde inte det var så farligt, trodde inte det skulle göra ont, och det gör det inte, men ett dåligt läkt sår och ett fult ärr är i alla fall en stängd och oftast bortglömd skada. Så att öppna upp såret igen, nej det gör inte ont men nu är det så synligt, så tydligt, en konstant påminnelse om skadan som orsakade det från början. 

Det känns bra, en lättnad att det äntligen ska försvinna, men hur fint det än läker så vet vi alla att även om det inte syns har ärrad hud en annan textur, en annan kvalité. Jag kommer kunna glömma såret ända tills jag utsätter mig för risken igen, utsätter mig för det som sårade mig från början, utsätter mig för dig.

Golden-Dimond-Year

Som det podcast freak jag är har Hanna och Amanda, fredagspodden, introducerat mig för "The golden year" ett koncept där man tar kontroll över sitt liv och gör det nya året till sitt eget år istället för att det bara är nästa år i nummerföljd efter det som precis har varit. The golden year var egentligen det dom kom på till förra årsskiftet och i år så hävdar dom att det ska vara "The Diamond Year" ett år som ska bli det vackraste och starkaste so far. Ett riktigt power år där fokus ligger på drömmar, mål och framförallt på dig själv! Jag tycker det här låter så fantastiskt bra, att göra något av tiden som passerar och inte bara låta det vara dagar och år i en mängd av många andra.

"Livet är inte dagarna som går, utan dagarna vi minns" som Mads Mikkelsen sa när han var inhyrd av Fritidsresor på en poolkant någonstans i södra Europa. 

Men jag har inte riktigt tid (läs lust) att köra ett helt golden year för att sen hoppa på ett diamond year. Som vanligt så trivs jag bäst när saker och ting blir komprimerade till mer behändiga och praktiska storlekar så jag kör ett golden-diamond-year så klart. Vad annars? 

Jag ska ta kontrollen i mitt liv på så sätt att jag ska inte låta mig hållas tillbaka av hopp om något som aldrig kommer att fungera, jag ska rensa ut saker som stjälper mer än dom hjälper att nå mina mål, jag ska fokusera på mig själv, mina drömmar, min utveckling, min lycka, mitt välmående. Det kanske låter som att det här kommer vara ett egoistiskt år för mig och Guess what?! IT IS! 

Det här är mitt år! Självklart kommer jag fortfarande ta hand om mina nära och kära i den mån jag kan MEN jag kommer inte ta ansvar för någon annan än mig själv, jag kommer inte umgås med energitjuvar eller avundsjuka människor, jag kommer inte ta andras känslor i åtanke när det kommer till mina val om mitt liv och jag kommer absolut inte prioritera någon annans lycka framför min egen. 

Om du som läser det här uppfattar mig som en hemsk människa då är du nog inte en av dem jag kommer umgås så mycket med, då känner du nog inte mig, för jag vet att även om jag kommer fokusera på mig själv och uttrycka mina åsikter ännu tydligare än jag tidigare har gjort så vet jag att mina vänner som står mig närmast kommer stötta mig i det här, kommer glädjas med mig, kommer gråta med mig och jag kommer älska dom för det! Dom känner redan mig som en sån här person men det här kommer vara versionen 2.0 väldigt inspirerad av powern hos Grynet - Ta ingen skit.

Nu kör vi!

I bet you've been there?!

When are you going to do anything real? When are you going to take something serious? are you ever going to finish anything? What will you be when you grow up?

These questions seems to be top subjects for any relative adult, for any grown up who consider them selfs "settled down", who thinks they have succeeded enough according to the society's norm, for them who doesn't think dreaming, trying, exploring or learning is real enough or a way to meet the future. 

What about your future? You can't push it away forever. Time is ticking. You're not getting any younger. When i was your age... 

It's funny how grown ups can now so much, how they can seem so sure of their choise of their profession, their way to live, their opinions and their "satisfied-ness".

Me on the other hand do not now anything. My dreams and goals changes each and every day, my vision of living along with that and after every discussion I have I'm surprised of how many sides their can be on the same topic. 

There might be a lot of things that I don't know, lots of things I stil have to figure out but there is one thing I hope I'll never be sure about and that is my satisfaction. Because Where ever I end up In life, which ever job I will perform, where ever I will live, what ever my dreams are going to be I hope for my self that "satisfied-ness" never ever will be enough for me. I hope that I'll never settle for any less than great, perfection, joy, amusement, love, happiness in any part of my life. 

- that is my biggest dream! And I won't compromise it, I won't forget it, I am and I will go for it! 

So let me ask you, every grown up that seems to be so interested in my choises and that are so pleased with your own situation, are you that happy? Are you that head over heals in love? Are you in the right office? Are you really always right? Are you happy with all those choises you made, and stuck with, when you where my age?

If you can admit to your self that even one of these questions have the answer no, why would you ask me to push these questions, in my age, now? Why don't you incurrage me to take my time? 

Now matter what you belive in, for now this is the only life we now we have and my plan is to live it while I can! I wish nothing less for you. Don't waste your time. Don't agree to satisfaction. Don't be scared of admiting your mistakes, don't doubt to change them for your better. Don't forget to sometimes rethink your opinions and don't hesitate to change them. 

Time goes by, the world changes - it would be crazy to think that we won't. 

Nyårslöfte

Hela mitt liv har jag varit en drama queen, en person med känslorna på utsidan som har lätt för att både skratta och gråta. Hela mitt liv har jag varit kär, hela mitt liv har jag hatat, hela mitt liv har jag känt!

Det där med att få känna är en fantastisk gåva, att våga känna lycka även om man vet att när lyckan tar slut så kommer sorg, smärta eller något annat hemskt - något som är jobbigt och tungt att känna. Jag har aldrig varit rädd för att känna och visst har det fått många tårar att rinna, om man hade samlat dem alla hade de nog kunnat hålla en mindre å fylld och porlande ett bra tag, men hur många tårar jag än har gråtit och hur många gånger jag än har fått pussla ihop bitarna till mitt hjärta så är det inte de som jag främst minns. Varje tår har fallit till följd av något fantastiskt och varje gång mitt hjärta har brustit så har det gjort det för det inte längre orkade hålla ihop när pirret i magen och alla fjärilarna försvann. 

Men på sista tiden har det känts som att tårarna faller oftare än jag känner lyckan, det har kännts som att bitarna faller isär fortare än jag hinner sätta ihop dom, det har känts för tungt för att orka vänta på att fjärilarna ska komma tillbaka och lätta upp det. Det har varit för jobbigt att känna - så jag har slutat!

Jag vågar inte längre hoppas att den där lyckan ska vara tillräckligt länge för att bygga upp mig så att jag klarar att falla ner, jag vågar inte ens öppna dörren på glänt för att släppa in fjärilarna för att jag inte vet om jag klarar tomrummet dom senare kan lämna efter sig. Och vet du vad; när man inte längre vågar riskera att vara lycklig, glad och Kär, då blir man aldrig det. Dom känslorna är lätta att stänga av, men den konstanta tomheten, neutraliteten och saknaden finns alltid där och späder gärna på dom jobbiga känslorna. Tomrummet fylls av minnen, minnen som kan börja positivt, men dom känslorna har jag ju stängt av, och de slutar alltid på ett eller annat sätt jobbigt, och dom känslorna går inte att stänga av. Så till vissa minnen finns det inte längre några tårar att fälla, kvoten är fylld, smärtan invand, känslorna nollställlda. 

Det har blivit min nya medelpunkt, att inte känna smärtan. DET ÄR INTE JAG! Att vara van vid en smärta som tidigare har fått hjärtat att sprängas i bitar och tårarna att spruta, är inte jag, det är ingen jag vill vara! Jag vill skrika och gråta och undra vad jag har gjort för att förtjäna att bli så sårad. Jag vill kunna gråta och vara fly förbannad tills det går över och jag vill kunna släppa taget för att göra plats för ny kärlek och lycka. 

År 2014 har jag ett nyårslöfte jag prioriterar över allt annat; Jag ska bli kär!

Jag ska bli sådär löjligt kär så jag i hemlighet planerar bröllopet när jag knappt vet vad han heter, sådär så man glömmer tid och rum och bara är där och då och det enda jag kan se är honom. Jag ska försumma mina vänner och bara ha honom i mina tankar. Jag ska bli sådär gränslöst, oförklarligt kär som jag blev en gång i veckan förut. Jag ska våga hoppas, jag ska våga riskera, jag ska våga känna! 

År 2014 ska jag bli kär i någonstans, någonting eller bara någon - om och om igen!

2014

Det är första januari och återigen känns det sådär märkligt att skriva vilket år det är, 2014, det har inte riktigt hamnat rätt i munnen eller satt sig automatiskt i fingrarna än, det brukar ta några veckor, precis som alla andra januari som har passerat. Jag har jullov från skolan och har varken koll på tid eller dag, jag vilar upp mig inför våren som kommer och njuter av att ha tid att känna efter.

År 2013 var ett händelserik år, jag gick, snabbt så jag inte hann ångra mig, ifrån mitt livs största dröm, vägrade se det som ett misslyckande och hävdade att det var ett val! Jag valde att gå därifrån, en del av sanningen absolut men en stor del var också att rädslan var stor, jag var ensam med stort ansvar; vad händer om det inte går? Vad händer om det går?

Jag tog semester och åkte med en nästintill okänd person till Dubai för att uppleva och njuta. Resan var fantastisk och denna okända person hann jag lära känna haha.

Denna resa var dock inte tillräcklig så snabbt efter hemkomsten lämnade jag allt, sa upp mig från mitt chefs jobb, flyttade ur lägenheten, packade väskan och flyttade impulsivt till Barcelona och Spanien för att jobba på minimum lön som telefonförsäljare.

En fantastisk tid som jag är oändligt tacksam för! Telefonsäljar karriären var kort med framgångsrik och istället blev det lång semester för att sedan lämna innerstaden och jobba som barnflicka hos en underbar familj. Njöt av en helt underbar sommar och blir nästan tårögd av att tänka tillbaka på den då jag bara vill spola tillbaka tiden och vara där igen!!!

Sen blev hemflytten till Sverige lika spontan och hastig som flytten härifrån, den här gången var det frisörutbildningen som lockade och fick gå före njutningen. Utbildningen visade sig också vara helt underbar så återigen ett bra val och en enorm tacksamhet. Åkte till Stockholm och gick på catwalken på Björn Axéns 50 års firande och på hemma plan jobbade jag rumpan av mig för att få allt att gå runt.

Har under året självklart upplevt några tunga motgångar och fält många tårar, tappat vissa vänner, fått några riktiga uppvaknanden, varningsklockor har ringt, hjärtat har ramlat i bitar. 

Men nya vänner har jag hittat, vägen framåt har blivit lite rakare, jag har lärt av mina misstag och jag har levt och njutit!


Klackarna har slagit i taket många gånger och när en mojjito eftermiddag har gått över till en ute kväll som sen blivit party natt och som sedan avslutas med fina människor på stranden i väntan på soluppgången och nattbad så kan man inte klaga på livet alltså! Så när jag känner mig trött på livet och kylan ibland tänker jag tillbaka på dom där gångerna, soluppgångarna, och bara fylls av värna och kärlek!

Tack för 2013! 2014 år oskrivet men jag tvivlar inte på att jag kommer ha lika mycket underbart att vara tacksam över om 365 dagar igen.