Rakt på sak!

På senaste tiden har det varit många känslosamma metaforer i mina inlägg nu tänker jag gå rakt på sak; jag har en dröm att få skriva, en dröm om att bli publicerad med min egen byline! Den här drömmen har jag länge burit med mig men alltid sett hinder för att uppfylla, nu ser jag bara möjligheter. Jag har påbörjat flera försök, tackat ja till tv uppdrag för att öppna dörrar, skrivit några kapitel i en super viktig bok, skaffat mig erfarenheter för att vara ett svenskt svar på Carrie Bradshaw och Sex and the City men trots detta har inget hänt.

- Vet du varför? Jag vet, om man inte tar steget över tröskeln kvittar det om dörren är öppen eller stängd, om man inte vågar visa sitt arbete kvittar det hur bra kapitlen är och utnyttjar man inte sina erfarenheter finns det ingen möjlighet för någon att känna igen sig i dem. Jag är svaret på varför ingenting har hänt. Jag har stått i vägen för mig själv!

Så från och med idag ska jag göra vad jag kan för att nå mitt mål, jag ska ha mitt namn i fet stil under mina ord i någon tidning med sådan där trycksvärta som kladdar av sig, jag ska förmedla mina tankar och jag ska få människor som läser att tänka, längta, skratta, känna av mig. Jag vet att jag kan men innan har jag varit rädd, rädd för att människor ska tänka om, skratta åt och döma mig.

Nu är det en risk jag är villig att ta. För att; jag har inte ens fyllt 21 år ännu men jag har ändå haft ett ganska händelserikt liv om du frågar mig. Jag har genomfört och upplevt ganska mycket, provat det mesta och åkt bergochdalbana i livets resa i personligt välmående. Jag har haft fantastiska medgångar och fruktansvärt tuffa motgångar, jag har kämpat och jag har åkt på bananskal. Vissa blir provocerade av min målmedvetenhet, vissa blir skrämda av vad jag har åstakommit, vissa blir avståndstagande av mina framtidsvisioner. Men vissa ser också min passion, min vilja, min entusiasm och mitt hjärta.

Jag tänker kontakta varenda tidning jag kan komma på, jag tänker skriva om varenda händelse jag varit med om, jag tänker slutföra många fler kapitel i den där boken som inte är färdig och mest av allt så tänker jag lyckas!

Att ge upp är jag inte bra på, att förlora är jag ännu sämre på så nu kör vi - är du med mig??

MIRELLE FILIPSSON

To fall or not to be fooled by the vision

Mitt nyårslöfte för 2014 var att bli kär, i någonting, någonstans eller bara i någon. Ett löfte om att våga känna, att våga prova, att våga falla utan att veta vad som tar emot. Det är nu mitten av april, våren har redan slagit ut och kärleken borde spira i alla vrår och det gör den nog i mitt liv när jag tänker efter.

Sedan årsskiftet har jag tagit hand om lite av mitt baggage, slutat leva med ett what if, ramlat rakt ner i kalla, våta, kantiga hårda klippor som slog upp djupa sår och kylde ner hela mig på ett obehagligt sätt men kort därefter gick solen upp över dessa klippor och helt plötsligt var det den bästa platsen jag kunnat tänka mig. Jag har chansat, provat, lekt, njutit, älskat, hatat, skrattat, gråtit haft fyra helt underbara månader både i ensamhet och sällskap!

Tro fasiken att jag har blivit kär! Varit kär! Är kär! Ska bli kär! Jag är upp över öronen förälskad i mitt nya yrke, pirrigt kär i tanken på min framtid, olyckligt kär i mitt saknade Barcelona, hopplöst förälskad i livet, och för första gången på år är jag kär i Sverige! I detta regniga land som för det mesta gör mig besviken med sitt dåliga humör, men som har sina sidor som man inte kan annat än älska; kvällssolen på balkongen, fågelkvittret på morgonen, kranvattnet(?!), dofterna från alla blomstrande trädgårdar, att affärerna är öppna på söndagar, Jag har hittat så många kvalitéer med detta land så jag kan nästan tänka mig att inte emigrera för alltid - med sverige upplever jag en äkta och ärlig kärlek.

Men under dessa månader har jag också upplevt något som inte varit äkta, jag har blivit lurad att tro att människor är på ett annat sätt än de senare visar sig vara, har blivit lurad till att bortse från magkänslan, har ofrivilligt fallit med löften om att bli fångad för att sedan ta smällen på egen hand. Jag har även träffat den där klockrena matchningen men som i vimlet av annat försvann.

Mest av allt har jag insett hur lyckligt lottad jag är som kan vara så hopplöst förälskad i mitt liv! Mina fantastiska vänner, mitt super roliga jobb, mitt fullproppade schema, mitt aldrig tomma bankkonto, min familj, mina underbara kunder, mina erfarenheter, min framtid, mitt allt! Jag är så galet tacksam att något varje dag får mitt hjärta att slå lite extra fort - så himla underbart!

Tror att jag kan bocka av det nyårslöftet från listan och konstatera att jag blir nog lite kär lite hela tiden.

Vårens första dag

Äntligen är våren här och jag älskar varje minut av den, solen, fågelkvittret och framför allt blommorna. Jag kan inte förmå mig själv att inte se solen, att inte le när jag hör kvittret, att inte se hur allt sakta men säkert väcks till liv igen efter vinterns dvala. Men att glömma det mörka, att glömma det kalla, att glömma det svåra, att glömma det som alla sa skulle göra en starkare, även det är för stort och fortfarande för uppenbart för mig att undgå - likväl som jag inte kan förmå mig själv att inte se vårsolen likväl kan jag inte förmå mig själv att glömma den frost som jag tvunget har behövt ta mig igenom.

Med frosten i bakhuvudet tänker jag ändå inte missa en dag av detta underbara, detta vackra, detta som är nu. Nu när värmen är tillbaka får allting möjlighet att växa, träden får knoppar och gamla perenner kommer återigen upp genom jorden för att förgylla vår, annars fortfarande ganska, kyliga vardag med lite mer färg.

Blommorna gör våren vackrast, de flesta kommer tillbaka år efter år där jag först planterade dem eller där de planterade sig själva. De flesta klarar sig själva som snödropparna, jag behöver bara vara där för att se dem, vissa behöver mig mer, vattnas, vårdas, stöttas, vaktas som de långstjälkade tulpanerna. Och tack vare kärleken som solen förtrollar mig med så gör jag det mer än gärna! Färgerna som dessa blommor ger till min vardag måste finnas kvar och därför gör jag allt för att hjälpa dem orka, hjälpa dem överleva, allt för att jag ska kunna lita på att de kommer tillbaka igen nästa vår.

Men vad händer då om jag inte är där? Om jag inte kan vårda och stötta just den där dagen när våren för en natt avviker och frosten smyger sig på, kommer den där tulpanen klara sig då? Kommer snödropparna som alltid utmanar ödet och slår ut lite för tidigt finnas kvar? Måste jag alltid vara där och vakta?

Våren förtrollar hela mig och energin den ger mig är obeskrivlig, energi för nya äventyr! Dessa äventyr gör mig ibland frånvarande och vad är vitsen med alla dessa blommor om jag inte är där för att njuta av dem? Om jag inte ser dem finns dem då ändå där?

Nu är äventyret inte ens bekräftad men ändock planerat och med tanke på att våren redan slagit ut finns det möjlighet att plantera nya frön och lökar, en möjlighet att även förgylla hösten med klara färger, en möjlighet att spendera hela våren och sommaren med att ta hand om och se hur rabatten kompletteras och fylls upp av nya vackra blommor, vissa för att stanna och blomma om, vissa bara för syns skull som aldrig kommer återkomma. Men det finns också en risk, en risk att jag har gett mig av när dessa blommor slår ut om ett halvår, att jag inte finns där när de slår ut för första gången, finns jag inte där kan jag inte se vilka som bara är vackra för stunden och vilka som kommer blomstra år efter år, då vet jag inte vilka jag kan räkna med och vilka jag bara ska njuta av.

Den svenska våren är något av det vackraste jag vet, Något av det bästa jag vet, Något av det jag längtar mest efter och är mest tacksam över att år efter år få uppleva. Varje år överväldigas jag den där första dagen då solen faktiskt värmer mig och orsakar fräknar på min vinter bleka näsa. Men det är med ett oroligt hjärta jag varje morgon blickar mot rabatten, observerar hur många blommor som har slagit ut, vilka färger, vilka platser, den första tiden överväldigas av hur många som har blommat om men desto närmare sommaren vi kommer desto mer tar oron över för de som saknas. Ibland förvånas jag över en blomma som under några år har saknats men nu bestämt sig för att komma igen och glädjen över det är obeskrivlig, likväl tacksamheten för de trogna krokusar som aldrig gör mig besviken, men hur lycklig de än gör mig så kommer ledsamheten för de som saknas aldrig att utplånas. Även om jag planterar nya lökar så kan ingen ny blomma ta en gammal perenns plats. Våren ger mig hopp och jag hoppas och tror att om jag ger dem tid kommer de fylla sitt tomrum igen och orka blomma om till en annan vår!

Det moderna Kalla Kriget

Medan omvärlden går på tå och oroar sig för det stundande kriget i Ukraina, spekulerar kring NATO och är förargade över Putin och hans handlingar utstår jag ett dagligt krig. Ett Kallt Krig som spårat ur och som jag likt Ukraina ofrivilligt blivit del i,  ett krig som får mig att känna mig liten och osäker, omringad och invaderad av större, starkare makter. Makter som jag inte kan styra över, makter som när som helst kan förgöra mig och allt jag som person har byggt upp. Jag kan tänka mig att Ukraina precis som jag vill skrika och slåss för det som är vårt eget, det som gör oss till dem vi är, kämpa för våra framtida mål för vår egen skull.

- Ingen skulle få ta det ifrån oss! Det här ingår inte i vår plan! 

Ukraina kan inte längre styra sitt eget öde, nog för att det genom tiderna funnits inbördes konflikter men att förvandlas från spelare till spelpjäs kan inte göra någon ukrainsk medborgare lycklig. Att inte längre ha kontroll, att försöka bestämma själv men att gång på gång misslyckas, att tappa din respekt för motståndarna men ingen bryr sig för de har redan nedvärderat dig och du är inte längre värd ens en blick. 

Likt Ukraina vill jag skrika och slåss för det som är mitt, för det som är jag, för det som jag vill uppnå men likt Ukraina och vår omvärld tassar jag runt på tå. Jag gör mig liten och osynlig, nedvärderar mig själv till en version som inte är värdig av mitt namn, gör det jag kan för att dessa större makter inte ska förstöra mer än de redan gjort för mig, gör det för att undvika att de ska förgöra mig. 

Little do they know, anser säkert att de inte utsätter mig för några hot, hävdar säkert att de inte gör något fel. Men likt Ukraina känner jag mig förtryckt, orespekterad, hämmad och besegrad. 

Jag har blivit berövad på min frihet, på mina känslor, på min trygghet, på min värdighet. 

Vad det gäller Ukraina så kan jag inte sia om framtiden, jag hoppas och tror att de återtar sin värdighet utan att någon ska behöva segra i den konflikten. Men när det gäller mitt Krig så har det tyvärr redan startat och någon måste vinna. Och tro mig när jag säger att det kommer bli jag! Jag kommer tassa på tå denna tid som är kvar, jag kommer se till att ingen skär i den stämning som är så uppenbar och tung att jag dagligen har svårt att andas, jag ska försöka låta bli att mata din eld men jag kommer se till att min framtid blir så ljus att du bländas och att mitt liv blir till den lyckliga saga som du drömmer om att få var en del i. 

Mark My Words; KARMA IS A BITCH!

Även om jag just nu är mån om segern, 

om jag just nu inte ser någon annan utväg än att kämpa mot dig

 så hoppas jag av hela mitt hjärta att din dröm en dag kommer bli sann.

I en perfekt värld kommer vi en vacker dag bli bästa vänner 

men vi lever inte i en sådan värld, 

jag hoppas att den värld vi lever i kommer tillåta dig att acceptera och förstå.

När än det händer, det är okej, Du är förlåten! 

Öppna sår är svåra att glömma

Tankarna snurrar, dom är många och snabba, jag hinner inte ens börja analysera förrän en ny tanke har utplånat den tidigare. Jag gjorde något som mina vänner avrådde mig från att göra, jag öppnade frivilligt ett dåligt läkt sår, ett infekterat sådant i hopp om att det skulle kunna läka ihop och med tiden bli osynligt och försvinna. Jag trodde inte det var så farligt, trodde inte det skulle göra ont, och det gör det inte, men ett dåligt läkt sår och ett fult ärr är i alla fall en stängd och oftast bortglömd skada. Så att öppna upp såret igen, nej det gör inte ont men nu är det så synligt, så tydligt, en konstant påminnelse om skadan som orsakade det från början. 

Det känns bra, en lättnad att det äntligen ska försvinna, men hur fint det än läker så vet vi alla att även om det inte syns har ärrad hud en annan textur, en annan kvalité. Jag kommer kunna glömma såret ända tills jag utsätter mig för risken igen, utsätter mig för det som sårade mig från början, utsätter mig för dig.

Golden-Dimond-Year

Som det podcast freak jag är har Hanna och Amanda, fredagspodden, introducerat mig för "The golden year" ett koncept där man tar kontroll över sitt liv och gör det nya året till sitt eget år istället för att det bara är nästa år i nummerföljd efter det som precis har varit. The golden year var egentligen det dom kom på till förra årsskiftet och i år så hävdar dom att det ska vara "The Diamond Year" ett år som ska bli det vackraste och starkaste so far. Ett riktigt power år där fokus ligger på drömmar, mål och framförallt på dig själv! Jag tycker det här låter så fantastiskt bra, att göra något av tiden som passerar och inte bara låta det vara dagar och år i en mängd av många andra.

"Livet är inte dagarna som går, utan dagarna vi minns" som Mads Mikkelsen sa när han var inhyrd av Fritidsresor på en poolkant någonstans i södra Europa. 

Men jag har inte riktigt tid (läs lust) att köra ett helt golden year för att sen hoppa på ett diamond year. Som vanligt så trivs jag bäst när saker och ting blir komprimerade till mer behändiga och praktiska storlekar så jag kör ett golden-diamond-year så klart. Vad annars? 

Jag ska ta kontrollen i mitt liv på så sätt att jag ska inte låta mig hållas tillbaka av hopp om något som aldrig kommer att fungera, jag ska rensa ut saker som stjälper mer än dom hjälper att nå mina mål, jag ska fokusera på mig själv, mina drömmar, min utveckling, min lycka, mitt välmående. Det kanske låter som att det här kommer vara ett egoistiskt år för mig och Guess what?! IT IS! 

Det här är mitt år! Självklart kommer jag fortfarande ta hand om mina nära och kära i den mån jag kan MEN jag kommer inte ta ansvar för någon annan än mig själv, jag kommer inte umgås med energitjuvar eller avundsjuka människor, jag kommer inte ta andras känslor i åtanke när det kommer till mina val om mitt liv och jag kommer absolut inte prioritera någon annans lycka framför min egen. 

Om du som läser det här uppfattar mig som en hemsk människa då är du nog inte en av dem jag kommer umgås så mycket med, då känner du nog inte mig, för jag vet att även om jag kommer fokusera på mig själv och uttrycka mina åsikter ännu tydligare än jag tidigare har gjort så vet jag att mina vänner som står mig närmast kommer stötta mig i det här, kommer glädjas med mig, kommer gråta med mig och jag kommer älska dom för det! Dom känner redan mig som en sån här person men det här kommer vara versionen 2.0 väldigt inspirerad av powern hos Grynet - Ta ingen skit.

Nu kör vi!

I bet you've been there?!

When are you going to do anything real? When are you going to take something serious? are you ever going to finish anything? What will you be when you grow up?

These questions seems to be top subjects for any relative adult, for any grown up who consider them selfs "settled down", who thinks they have succeeded enough according to the society's norm, for them who doesn't think dreaming, trying, exploring or learning is real enough or a way to meet the future. 

What about your future? You can't push it away forever. Time is ticking. You're not getting any younger. When i was your age... 

It's funny how grown ups can now so much, how they can seem so sure of their choise of their profession, their way to live, their opinions and their "satisfied-ness".

Me on the other hand do not now anything. My dreams and goals changes each and every day, my vision of living along with that and after every discussion I have I'm surprised of how many sides their can be on the same topic. 

There might be a lot of things that I don't know, lots of things I stil have to figure out but there is one thing I hope I'll never be sure about and that is my satisfaction. Because Where ever I end up In life, which ever job I will perform, where ever I will live, what ever my dreams are going to be I hope for my self that "satisfied-ness" never ever will be enough for me. I hope that I'll never settle for any less than great, perfection, joy, amusement, love, happiness in any part of my life. 

- that is my biggest dream! And I won't compromise it, I won't forget it, I am and I will go for it! 

So let me ask you, every grown up that seems to be so interested in my choises and that are so pleased with your own situation, are you that happy? Are you that head over heals in love? Are you in the right office? Are you really always right? Are you happy with all those choises you made, and stuck with, when you where my age?

If you can admit to your self that even one of these questions have the answer no, why would you ask me to push these questions, in my age, now? Why don't you incurrage me to take my time? 

Now matter what you belive in, for now this is the only life we now we have and my plan is to live it while I can! I wish nothing less for you. Don't waste your time. Don't agree to satisfaction. Don't be scared of admiting your mistakes, don't doubt to change them for your better. Don't forget to sometimes rethink your opinions and don't hesitate to change them. 

Time goes by, the world changes - it would be crazy to think that we won't.