Öppna sår är svåra att glömma

Tankarna snurrar, dom är många och snabba, jag hinner inte ens börja analysera förrän en ny tanke har utplånat den tidigare. Jag gjorde något som mina vänner avrådde mig från att göra, jag öppnade frivilligt ett dåligt läkt sår, ett infekterat sådant i hopp om att det skulle kunna läka ihop och med tiden bli osynligt och försvinna. Jag trodde inte det var så farligt, trodde inte det skulle göra ont, och det gör det inte, men ett dåligt läkt sår och ett fult ärr är i alla fall en stängd och oftast bortglömd skada. Så att öppna upp såret igen, nej det gör inte ont men nu är det så synligt, så tydligt, en konstant påminnelse om skadan som orsakade det från början. 

Det känns bra, en lättnad att det äntligen ska försvinna, men hur fint det än läker så vet vi alla att även om det inte syns har ärrad hud en annan textur, en annan kvalité. Jag kommer kunna glömma såret ända tills jag utsätter mig för risken igen, utsätter mig för det som sårade mig från början, utsätter mig för dig.