tragisk hora
dum i huvudet
fitta värdelös äcklig
knivar i ryggen
förtal manipulation rädsla
Sedan jag skrev senast har jag gått igenom den märkligaste, mest skrämmande, filmiska händelsen, värre än jag någonsin ens med min vilda fantasi hade kunnat fantisera ihop.
Jag brukar se mig själv som en person med mycket styrka; framåt, nyfiken, jag brukar sällan backa för utmaningar, jag skulle nästan vilja påstå att jag ser mig själv som modig och risktagande också. Men det har påverkat mig så mycket att jag inte känner igen mig själv i vissa stunder, jag är nojjig, eftertänksam, paranoid, lättstött, känslig och framförallt rädd!
Jag har fått gå igenom en psykisk misshandel och jag känner mig som ett offer. Känner mig liten, känner mig svag. Saker som jag absolut inte trivs med att känna, egenskaper som jag inte vill associera med mig. Adjektiv som jag inte vill ska ha med mig att göra.
Men att vara svag ger dig möjlighet att se vem som hjälper dig att vara stark,
vem som räcker dig armen och hjälper dig upp från den kalla, hårda marken du ligger på.
Efter alla tårar som rensat dina ögon kan du med klarhet se verkligheten, se kärleken.
Utan tryggheten, omtänksamheten, stödet, orden, kramarna, samtalen, smsen, självklarheten,
- hade jag inte klarat det där som hände.
Jag hade inte klarat att skratta, gråta, sova, vakna, jobba, äta, prata - ensam.
Jag kommer alltid bära med mig det som hände, det fula som ger mig hjärtklappning och ivrigt sökande blick och det fina, det som automatiskt får mina axlar att sjunka lite länge ner och mina läppar att le.
"It's unfair how you who hurt me can stay on my mind every second of every day
when I probably haven't crossed your mind with the thought of regret even once..."
