10 minuters tågförvirring

Ett soligt Skåne ligger flera timmar bakom mig och utanför fönstret är det nu östgötaslätten som susar förbi och välkomnar mig, eller kanske lider med mig, med ett lätt sommarregn. Idag har jag "inget att göra" jag jobbada sista dagen på salongen igår och har min första dag på nästa jobb imorgon, så idag ska jag bara:

 - Flytta hem till Norrköping

 - Fixa nytt pass

 - Hämta massa paket på posten

 - Boka tid på Amerikanska Ambassaden

 - Packa om mina väskor

 - Flytta ut till personalboendet i skärgården

 - Handla mat

 - Byta abonnemang till min telefon

 - Fixa nytt löshår

Och försöka njuta av min "lediga dag" Mitt liv är kanske inte likt ditt, mitt liv tar inte automatiskt semester bara för att det är sommar, mitt liv har bara olika växlar framåt - ingen broms. Vissa undrar hur jag orkar, vissa undrar vad som är fel, vissa tycker det är viktigt att njuta, vissa tycker helt enkelt att jag gör fel. Men mitt liv är på mitt sätt, och mitt schema har jag själv proppat fullt. Jag behöver inte semester för att njuta jag behöver göra det jag tycker är kul och vet du vad? Jag älskar mitt jobb, jag ler på morgonen när jag tänker på vart jag ska spendera min dag, jag ler genom hela dagen för att där njuter jag, på salongen njuter jag. 

Igår var min sista dag på salongen i Lund och sommaren ska nu spenderas på en restaurang i Östergötlands skärgård, det känns såklart tråkigt på ett sätt men också skönt att få gå på rutin, skönt att få längta lite efter mitt "riktiga jobb" skönt att få ett avbrott, skönt att få sakna det lite. Sex veckors paus är inte det typ en semester? 

I mitt liv är det, på mitt sätt är det, det här kommer bli en bra sommar :D

I DID IT!!!!

Jag är så grymt stolt ! Lycklig ! Tacksam ! Sa jag stolt?

Igår tog jag min examen från SKULT Education och fick mitt diplom som färdig frisör men inte nog med det utan när våra frisör diplom var utdelade så var det ett diplom kvar, "årets bästa elev", jag hör nomineringen, jag hör konstpausen innan namnet ska läsas upp, jag hör mitt namn. Men jag förstår det inte, jag var så nöjd med att vara färdig, med att äntligen få kalla mig frisör och inte elev, jag var bara så nöjd! Jag tappade hakan, jag började gråta jag fick ta emot ytterligare ett diplom. Ett diplom som jag är så fantastiskt stolt över, ett diplom som jag har kämpat mer än jag ibland har orkat för, ett diplom som bekräftar att jag har valt rätt! 

Så jag vill bara Tacka mina fantastiska lärare som har stått ut med mig dessa tio månader, som har lärt mig så ofantligt mycket inte bara inom frisöryrket utan även så mycket om mig själv. Dessa lärare som har sett potentialen i mig och pushat mig framåt i motgångar. Tack för det! 

Nu är denna resa över, den här skolan är slut men jag har redan en utbildning hos WELLA att se fram emot, en hos tupema belgal, och ett långt liv med nya erfarenheter och lärdomar att se fram emot! 

Och redan idag provar jag mina vingar, dags att ställa sig på salongen och för första gången vara frisör inte elev. Det här är dag ett på nästa resa.

Alltid själv men aldrig ensam

Trots att jag inte är så gammal så får jag ofta höra "oj vad mycket du har hunnit med" och visst mitt CV är långt och mina yrkeserfarenheter många men det som kan skrämma mig är antalet resor med mig själv jag har hunnit göra. Resor med min personlighet, min hälsa, mina hjärnspöken - mitt ständiga resesällskap.

När jag kallar mig själv psyksjuk så avfärdas det oftast, för så får man inte säga, det tas sällan på allvar för jag är ju smart, jag är ju duktig, jag sköter ju mitt eget liv - och andras om det skulle behövas. Det är klart att ingen tror mig för det är ju ingen annan som ser henne, hon som jag ser i varje skyltfönster, varje spegel, varje passerande persons blick. Ingen annan än jag vet att hon är där, hon som jag intalar mig själv inte existerar, som så många andra försöker få mig att förstå bara finns i min värld. Men det är just det, hon finns i min värld, Komandoran. Jag döpte henne till det en gång, en gång när jag accepterade att hon hade kommit för att stanna, jag trodde det skulle vara lättare att avfärda henne om hon hade ett namn. Om det bara var så enkelt.

9 gånger utav 10 när jag ser min egen spegelbild så är det inte min blick jag möter utan hennes, hon är som min egen fantasis påhittade låtsaskompis, bara det att istället för att finnas där som sällskap och trygghet när jag är ensam så är hon som högstadiets värsta fiende som istället för att gå bredvid mig går bredvid alla andra människor och viskar om mina brister i deras öron.

Hon är den som avslöjar för främlingar hur lite jag tränar, hur mycket jag äter, hur lat jag är, hur dåligt jag städar, hur jag aldrig kommer lyckas, hur många dubbelhakor jag har, hur många veck jag har på magen, hur jag osminkad kan misstas för en kille, hur ofta jag misslyckas.

Hon må endast finnas i min värld, hon må endast synas i mina ögon, hon må bara vara en fantasi men hon ÄR mitt livs absolut största hinder och personligen min absolut största fiende!

Ett hjärta på silverfat, ditt att hålla eller ditt att förstöra

Helt tom! Jag har kört ifrån känslorna, kört ifrån tankarna, kört ifrån allt, kvar är ingenting. För första gången har kag ventilerat på riktigt, för första gången vågade jag blotta mig, för första gången serverade jag mitt hjärta med slökniv och rostig gaffel på silverfat.

Och först gjorde det ont, först gjorde det ont, först var det oöidligt, gaffelns rostiga uddar sved i mitt hjärta och kniven som segt sågade igenom drog ut på smärtan. 

Men sen förstod jag att det här var nog första gången för dig med, första gången du fick ventilera, första gången som jag lyssnade. Kniven kanske har blivit slö efter alla gånger jag har använt den på dig, gaffelns uddar kanske har rostat efter alla mina smärtsamma hugg. 

Äntligen är vi på samma plan, samma nivå, lika öppna, lika ledsna, lika sårbara, lika ärliga. 

Äntligen kan det som var bli historia, äntligen kan framtiden börja gro! 

Äntligen kan du och jag bli vi, inte nu, inte snart, men sen, men då! Jag längtar redan efter dig, längtar efter oss <3

Ibland saknar jag dig

Ni vet den där killkompisen man har, han som en gång i tiden var kär i dig? eller i alla fall lite intresserad? han som absolut inte var din typ? men som än idag alltid finns där? han som du vet att du kan ringa när du känner dig ensam? Han som du vet tar hand om dig om du skulle bli för full, för ledsen, håller tillbaka dig när du blir för arg och skyddar dig när du är för obekväm? Han!

Och du vet den där killkompisen man har, han som du sedan första gången ni träffades har varit lite kär i, han du alltid har varit lite intresserad av,  han som du inte vågar berätta för för att du är absolut inte hans typ, han vars samtal du alltid kommer svara på oavsett när han ringer, han som du skulle göra vad som helst för, han som du önskar en vacker dag ska komma på att ni är gjorde för varandra, han som du egentligen bara är kompis med för att du vill vara nära.

Varför är man kär i visionen? Varför ser man aldrig vad man har? Varför ser man bara det man inte har? Jag har några sådana killar, en som jag har varit kär i sedan jag var 8, än idag blir jag högröd i ansiktet när jag pratar med honom, en som jag har velat ha sedan första gången jag såg honom och som jag försöker vara vän med men det gör för ont att se honom med någon annan så gång på gång sårar han mig utan att veta om det. Men sen har jag också dom där fantastiska killarna som står ut med mig, som skrattar med mig, som tröstar mig när jag är ledsen över att någon har sårat mig, som lyssnar på mina galna historier om alla idioter jag träffar, killarna som är dom finaste jag någonsin kan tänka mig att ha i mitt liv! - Varför stannar dom kvar? även om deras hjärtan inte brister så borde det ändå inte vara jätte kul att plocka upp spillrorna efter någon annan hela tiden. Det borde inte vara jätte roligt att hela tiden få höra hur någon annan är mer intressant än dem? Hur dom aldrig blir prioriterade? hur det aldrig glittrar i mina ögon eller mina kinder blir röda när jag tittar på dem?

- Varför kan jag inte bli kär i dem? Varför kan jag inte bara se hur enkelt det skulle vara? hur snälla dom skulle vara? Hur bra Vi skulle vara?