Trots att jag inte är så gammal så får jag ofta höra "oj vad mycket du har hunnit med" och visst mitt CV är långt och mina yrkeserfarenheter många men det som kan skrämma mig är antalet resor med mig själv jag har hunnit göra. Resor med min personlighet, min hälsa, mina hjärnspöken - mitt ständiga resesällskap.
När jag kallar mig själv psyksjuk så avfärdas det oftast, för så får man inte säga, det tas sällan på allvar för jag är ju smart, jag är ju duktig, jag sköter ju mitt eget liv - och andras om det skulle behövas. Det är klart att ingen tror mig för det är ju ingen annan som ser henne, hon som jag ser i varje skyltfönster, varje spegel, varje passerande persons blick. Ingen annan än jag vet att hon är där, hon som jag intalar mig själv inte existerar, som så många andra försöker få mig att förstå bara finns i min värld. Men det är just det, hon finns i min värld, Komandoran. Jag döpte henne till det en gång, en gång när jag accepterade att hon hade kommit för att stanna, jag trodde det skulle vara lättare att avfärda henne om hon hade ett namn. Om det bara var så enkelt.
9 gånger utav 10 när jag ser min egen spegelbild så är det inte min blick jag möter utan hennes, hon är som min egen fantasis påhittade låtsaskompis, bara det att istället för att finnas där som sällskap och trygghet när jag är ensam så är hon som högstadiets värsta fiende som istället för att gå bredvid mig går bredvid alla andra människor och viskar om mina brister i deras öron.
Hon är den som avslöjar för främlingar hur lite jag tränar, hur mycket jag äter, hur lat jag är, hur dåligt jag städar, hur jag aldrig kommer lyckas, hur många dubbelhakor jag har, hur många veck jag har på magen, hur jag osminkad kan misstas för en kille, hur ofta jag misslyckas.
Hon må endast finnas i min värld, hon må endast synas i mina ögon, hon må bara vara en fantasi men hon ÄR mitt livs absolut största hinder och personligen min absolut största fiende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar