Jag lever!

Hallå!!!

Jag lever! Det känns som en evighet sedan jag uppdaterade om vad som händer och faktum är att jag har ingen aning om varken dag eller tid. Nu har jag varit ombord i drygt en vecka och tro mig det här är tufft, inte bara att jobba 14 timmar om dagen men att jobba med fransmän... Jag pratar inte franska?! ingen sa till mig att det skulle vara franska gäster till 99%?! Men så är det och det är bara köra på de. Jag vet i ärlighetens namn inte hur länge jag kommer klara mig här men vi får se, jag ska göra mitt bästa och försöka snappa upp så många ord jag kan. Först franska sedan spanska sedan portugisiska. Tufft det här.

Och internet är svindyrt! Har inte så mycket att skriva nu, kommer inom en vecka byta blogg och börja skriva för NT istället, kul grej att dom vill ha mig där!

Hörs om några dagar när uppkopplingen är bättre och mina ögon inte går i kors.

Kapitel 2

Med utsikt över europeiska bergstoppar och sockervadds vita moln så funderar jag över vad som komma skal. Jag har lämnat Watford, lämnat Steiner Academy, checkat ut från YMCA och påbörjat färden mot mitt skepp. - mitt nya hem, arbetsplats och Liv.

Inom några få dagar ska jag gå ombord, nu ska jag vara redo, då är det försent att börja träna, plugga, tänka. Min avfärd har varit planerad i två veckor, i en vecka var jag taggad till tänderna efter en vecka var jag utmattad av mina egna förväntningar. Den senaste veckan har jag försökt vara realistisk försökt låta bli att lyssna på omvärlden, försökt hålla entusiasmen uppe.

Men första veckan var jag som ett barn, såg bara möjligheterna, såg äventyret, såg dollartecknen.

Andra veckan kom resten ikapp mig: det faktum att jag ska kommunicera med människor som inte talar mitt språk, att jag återigen måste lära känna främlingar och göra dem till vänner, att oavsett vad jag tycker om dem så ska vi leva ihop det kommande året. Det faktum att jag skulle kunna bli sjösjuk, att jag inte längre kan förlita mig på att fråga någon om hjälp. Det faktum att jag nu måste klara mig själv!

Men nu tycker jag vi bortser från alla faktum och återgår till att vara som ett barn: jag vill anta utmaningen, jag vill vinna detta! För så mycket skit som jag har hört så vill jag gå in och motbevisa alla, visa att det blir vad man gör det till, visa att det här kan vara de bästa nio månaderna i ditt liv (so far).

Det här kommer göra mig så jäkla stark! Nu kör vi!!!

Som att behöva göra slut innan man ens hunnit bli ihop

För fyra veckor sedan visste jag inte att du existerade, idag kan jag inte förstå hur jag ska klara mitt liv utan dig. Att gå från att vara den man hälsar på i hissen till att inte behöva prata för att kommunicera.

En "walk to tescos" som blev flera timmars kvalitetshäng på en soffa på Mc Donalds, oräkneliga kramar och Wifi - Jag hade inte kunnat önska mig något mer min sista kväll!

Jag skulle kunna vara ledsen, jag trodde jag skulle vara det, men istället är jag bara tacksam. 

- tacksam att du är du

- tacksam att du och jag funkar så bra

Jag önskar jag kunde förklara de här känslorna, att jag kunde få er att förstå, önskar att jag kunde dela med mig, men det är omöjligt. 

- Jag tror det har skett någon form av mutation i mitt känslocenter för det här, det här är nytt!

Det är som kärlek fast jag inte är kär,

Det är en fantastiskt vänskap fast så mycket mer,

Det är så självklart att det har varit för alltid fast det är helt nytt.

Även om jag inte kan sätta fingret på det så är det en sak jag vet - det här är inget annat en en enorm kärleksförklaring och ett stort tack!

Du fantastiska människa, 

Du tog mig med storm, du gav mig en trygghet jag aldrig känt, den trygghet jag inte visste att jag saknat.

Du var lugnet jag behövde och energin jag ibland saknade.

Du visste när något var fel och du fanns där, det var självklart. inte bara när jag behövde det - Alltid.

Och det som gjorde det speciellt; du lät mig finnas där för dig!

Med din arm runt mina axlar, mitt huvud mot din axel där ville jag att tiden skulle stanna. Men den tid som kändes som en kort stund sprang snabbt iväg och blev flera timmar! Och när vi gick tillbaka så visste jag att det närmade sig, visste att det snart var dags. Att säga hejdå till dig var inget jag kunde förbereda mig för, inget jag kunde planera. Jag trodde jag skulle gråta, trodde mitt hjärta skulle krampa, trodde att orden skulle stocka sig i halsen. Men inga ord behövdes, inga tårar föll och med armarna runt din hals kände jag inget annat än en enorm värme och lycka.

Du magiska pojke, du har förevigt en plats i mitt !

- tills vi ses igen, lots of love XoXo

Som att springa det fortaste man kan men inte hinna fram

- Can't wait to get back to Watford!! Nu är Sea survival veckan nästan slut och imorgon kväll återvänder jag till Watford och YMCA boendet. Att vara här på Isle of Wight har varit fantastiskt, ön är vacker, kursen är rolig, och det är för omväxlingsskull lungt och skönt. På YMCA är det noisy, hetsigt, massa människor överallt, dålig mat och alldeles fantastiskt! På YMCA har jag min lilla trygghet här i England, mina nyfunna vänner. Och att via sms få veta att dom en efter en får details när jag inte är där har lett till en inre stress enda sedan i måndag när Andrew hörde av sig och berättade att hans plan mot Puerto Rico skulle lyfta på tisdag morgon. Andrew som i söndags morse kramade mig och sa "Well I don't need to say goodbye couse I'll see you on friday" var helt säker på att se honom igen men så blev det inte. Och så har veckan fortsatt.

Ni vet när man drömmer att man har bråttom? Att man måste springa jätte fort och jätte långt? Att man måste hinna fram? Att om man inte ökar så kommer man att missa det? När man stressar sådär mycket för att hinna till någon innan det är försent? När man vaknar stressad och undrar vad man har glömt?

- så känns det att vara här och inte där, som att jag inte hinner fram innan det är försent, 
som att tunnelbanedörrarna stängs när jag tränger mig genom folkmassan på perrongen. 

Innan jag åkte i söndags förstod jag inte hur mycket dessa människor betyder för mig. Sent imorgon kväll checkar jag in på YMCA igen och i nuläget har jag inte en aning om hur många ansikten jag kommer känna igen där, hur många whats up jag kommer höra, hur många famnar jag kommer kunna värma mig i. Jag längtar ihjäl mig men jag är också livrädd.

Rädd att jag inte hinner i tid...

Sea Survival

Nu har det varit tyst här ett tag men det är knappast för att det inte funnits något att skriva om, snarare tvärt om. Jag har haft helt och hållet fullt upp och når jag kommit hem på kvällarna total deckat i sängen! Jag har nämligen tagit mig från Londonds förort Watford till en fantastiskt vacker ö - Isle of Wight. Vet inte så mycket om denna ö men fin är den. Här är jag på en tilläggskurs innan jag får flyga iväg mot något skepp what so ever, Sea Survival heter det och i måndags drog vi på oss torrdräkter och lekte i vattnet hela dagen. Instruktörerna varnade för att det skulle vara lite kallt och därför fick vi på oss en flece onepiece över våra egna kläder och torrdräkt på det så klart, vattnet var 22 grader varmt... Det är ju som rena högsommaren hemma i Svedala.

Igår var det rätt tuff teori på morgonen för att sedan fortsätta med massa praktik, fire fighting! Häftigt, svårt, roligt, men med full fokus. Vi släckte små bränder, sedan fick vi gå in i rökrum och leta efter en människa. Lättare sagt än gjort i kollsvart mörker kan jag lova, jag var sista man i vårt team igår men när vi kom ut så självutnämnde instruktören mig till dagens ledare av teamet med orden "it's up to you guys, I'm just saying..."Känns riktigt bra att få det förtroendet men samtidigt ligger det nu ansvar på mina axlar att hjälpa mitt team framåt, igenom och tillbaka.

Steiner Academy mitt London äventyr

Vad gör du egentligen? 

Skulle inte du till Karibien?

Vadå pluggar? 

Det verkar vara lite oklart vad jag egentligen gör här i London så jag tänkte bara berätta lite. Jag bor i Watford och måndag till fredag har jag heldagar på Steiners Akademi. När jag kom hit trodde jag att jag skulle vara i en skolsalong och visa mina kunskaper inom hår men icke! De två veckorna jag har varit här har jag inte ens tagit fram mina saxar. Det jag lär mig och pluggar stenhårt på är nya behandlingar som jag förväntas kunna utföra när jag en vacker dag går på mitt skepp, ansiktsbehandlingar, barbering, massage i olika former och framförallt en jäkla massa produktkunskap. 

Från 08.00 till 17.30 är jag "in class" och från 19.30 till 22.00 pluggar jag "key sellingpoints" och ingredienser, sen sover jag! 

Clean, classy and funny

Fredagar har vi "saloon day" och då bokar vår trainer upp våra kolumner med kunder som kan vara andra steiner trainees eller "important people" vilket vanligtvis betyder att dom på något sätt är släktingar eller vänner till ägarfamiljen.

Jag älskar fredagar, då får jag visa vad jag kan, jag får vara kreativ med uppsättningar och jag får tillämpa mig mina nya kunskaper som jag har fått pressa in i huvudet. 

Första veckan här var tuff som satan, jag var påväg att flyga hem många gånger varje dag men den här veckan har jag verkligen uppskattat att vara här! Det var så många nya intryck förra veckan, mycket att lära och mycket att anpassa mig till men den här veckan har jag verkligen kunnat tillämpa mina nya kunskaper och prova behandlingarna och försöka göra den till en rutin. Jag är väldigt tacksam att få ta del av den här träningen och känna det snabba utvecklingen, jag trodde inte att jag skulle klara av raka en mans ansikte med hyvel för en vecka sedan, jag trodde inte jag skulle kunna sälja produkter genom att lära mig deras "features and benefits" och ingredienser, jag trodde inte att jag skulle kunna hålla seminarier om helt nya behandlinger - but I'm doing it! 

I'm blessed! 

Hey so long...

En overklig verklighet som råkar vara min

En vecka och en dag har jag varit här på Steiners Akademi i London. En vecka och en dag har jag räknat dagarna och varje kväll varit nöjd med att det är en dag mindre kvar tills avgång. Problemet är bara att man inte vet när det är dags för avgång, du vet inte hur många dagar du behöver räkna ner. 

Sedan jag kom hit har jag inte pratat med min familj eller mina vänner en enda gång, smsen går att räkna på fingrarna och visst är jag upptagen typ konstant, visst har jag massor med nya vänner och människor omkring mig som fyller mina få lediga timmar men det betyder ju inte att jag inte tänker på dem, saknar dem, funderar på om jag gjorde rätt val att lämna dem. 

Missade samtal, mail och sms har blivit del av min vardag och av ren reflex så klickar jag bara bort dem. Läser inte, ringer inte upp, svarar inte. Det kan verka själviskt, det kan verka okänsligt, vem är jag att ignorera dem? Men min verklighet här är så långt ifrån min verklighet för en vecka och två dagar sedan, min vardag är så oförutsägbar, min framtid så oklar. Här klarar man det, här lever man för den tilldelade uppgiften, utan schema, utan framförhållning, utan en aning. Tror faktiskt inte att det är möjligt att leva mer för stunden och det gör vi alla i ett stort kollektiv. Vi vänjer oss vid att bo med främlingar, att snabbt göra dessa främlingar till nya vänner, lär helt enkelt känna människor i rekordfart, för att hux flux säga hejdå till dem och inte veta när vi någonsin träffar dem igen. 

Därför svarar jag inte, därför ringer jag inte, därför hör jag inte av mig. För även om det verkar hållbart här, även om det här är mitt liv här så vet jag att det är inte hållbart. Jag vet att jag har en enorm trygghet hemma som jag saknar här, jag vet att även om mitt liv är oplanerat hemma så vet jag ändå vad som händer imorgon, nästa vecka, nästa månad. Att höra en röst, att känna den värmen, att få den kärleken, att höra orden jag saknar dig, jag älskar dig, det hade fått mitt hjärta att brista, det hade fått mina ögon att svämma över, det hade fått mina tankar att snurra. 

Jag älskar att jag gör detta, jag älskar att jag är här, men jag älskar också alla där hemma. Och det här är verkligen något jag gör för mig själv! Och då måste jag vara stark för mig själv.

Det kanske är svårt att förstå, varför vissa frågor inte bör ställas, varför vissa svar inte kan sägas men såhär är det, och sanningen är att jag har inga svar att ge, dom kommande nio månaderna kommer jag bara kunna berätta om i efterhand inte för att jag inte vill berätta, inte för att jag ignorerar någon, inte för att jag inte tänker på er, inte för att jag inte bryr mig om er, utan för att jag inte vet. 

Please respect that and just wait for it - i will not forget you 

Hey so long…

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

En vecka, fem dagar på akademin, oräkneliga timmar med näsan i kilostunga pappersbuntar och alldeles för lite sömn. - Men jag har klarat mig igenom, klarat mina prov som påstods vara omöjliga på första försöket, klarat att lära in rutinerna som ingen har haft tid att visa mig, klarat att vara i det här klimatet där alla längtar hem men inte heller vill annat än att åka så långt bort som möjligt med nästa flight. 

Det är tufft! Det är inget jag någonsin hade kunnat föreställa mig, men samtidigt är det fantastiskt! Jag har lärt mig enormt mycket och jag har verkligen pressat mig själv på ett helt annat sätt än tidigare. Jag är inte längre bara frisör jag gör även ansiktsbehandlingar och det roligaste av allt, jag håller på att lära mig Barbering, att raka herrar med hyvel. Jag kryssar dagarna i kalendern och räknar ner, jag kommer att ta mig härifrån, vart jag ska sen vet jag inte men Sverige blir det med säkerhet inte, det tänker jag inte gå med på!

Bara så ni vet...

Egentligen är internet det sista jag har tid med idag! Det har varit en lång första dag på akademin men jag är positivt överraskad, efter åtta timmars stillasittande så fick vi frisörer gå till salongen och visa vad vi kunde, fön och uppsättning snabbt som attan! Tyckte ändå jag skötte mig bra, självklart finns det saker att förbättra men hur kul hade det annars varit?

Nu har jag säkert två timmars plugg att göra innan jag kan gå och lägga mig men nu jäklar, nu är det en tävling till nästa avgång. Vissa har varit här tio veckor, vissa har blivit hemskickade för att vänta på sin avgång, jag tänker inte bli en av dem! Jag tänker gå all in för att vara härifrån inom tre veckor - Nu kör vi!! 

Go Hard Or Go Home!

Första sidan i en helt ny bok

Efter något som kan ha varit den jobbigaste dagen i mitt liv så sitter jag nu här i ett dator rum, med hel segt internetupkoppling och känner mig ganska nöjd, helt brutalt slut men nöjd!

Gårdagen slutade försent och dagen idag började för tidigt så redan när bussen rullade ut från Norrköpings resecentrum klockan 04.10 rann tårarna och jag tänkte både en och två gånger att jag ville trycka på stopp knappen och åka hem igen. Men skamden som ger sig, grät gjorde jag till och från fram till klockan 15, då somnade jag i min säng efter en tusen kronors taxiresa och incheckning på mitt tillfälliga boende och vaknade med lite ny energi och redo att ta mig an detta äventyr. Ett äventyr som verkligen går ut på att ta en dag i taget!

Jag har tydligen en roomie, det är tydligen massor med människor här som redan går eller, precis som jag, börjar på akademin imorgon, men jag har inte pratat med någon av dem än. Däremot lyckades jag hamna vid ett bord med tre fantastiska killar vid middagen, två datoringenjörer och en filosof som ska styra upp världen, tre killar som glatt pratade med mig om Sverige, björnar, polskor och yrkesval men samtidigt tittade förbi mig ibland för att spana in någon tjej i matkön som radade upp sig bakom mig. De bad gång på gång om ursäkt för att de var oförskämt men det kändes så skönt på något sätt, som om jag var en i gänget, inte en nykomling, utan en som var accepterad och som man inte behöver göra sig till för. Bekvämt. Självklart.

Hey, so long...

När tiden står still

Vad jag älskar med dig är att det kvittar, om vi sågs igår, förra veckan, för en månad sedan, förra året, ingenting är konstigt, vi fortsätter alltid där vi sluta senast. Samma snack, samma tjejer, samma skratt!

Min älskade bästa vän vad jag är lycklig att jag har dig, vad jag är tacksam att du känner mig, vad jag är räddad av att du vet när jag behöver dig - Tack för att du finns där! Tack för att jag inte behöver säga hejdå! Tack för att det alltid är för länge sedan vi sågs men framförallt Tack för att jag aldrig är borta för länge för att vi inte längre ska vara vi.

Du,

vi struntar i Hejdå,

vi håller oss till Vi ses snart,

även om vi båda vet att det inte är sant,

bara tanken på att säga hejdå är för jobbig för att avsluta,

tårarna fyller mina ögon sådär så att hela världen blir suddig.

Jag älskar att sakna dig,

 jag hatar att inte ha dig nära,

Ta hand om dig mitt hjärta!

Vi ses snart...

90° Trygghet

I hörnet mellan altanen och husväggen är det nästan alltid lä, det är sol nästan hela dagen och det är här tusentals bullar har ätits och kaffekoppar druckits genom åren. Möblerna har bytts ut med åren men den här platsen är alltid det självklara valet för "frisk luft" när man har varit inne hela dagen. Den här platsen kommer jag alltid tillbaka till.

Det är på baksidan av mamma och pappas hus jag sitter, försöker andas med magen och lura bort stressen, nervositeten, gråten. Röken från grannens eldtunna ligger som en vit tunn dimma över trädgården, jag ser hur den kommer genom häcken och sprider ut sig över marken, den välbekanta doften av tändvätska och blöta löv känns skarpt i näsan. Tystnaden går att ta på, regnmolnen smyger sig på, spindeln springer över träplattorna som varje sommar behövs läggas om för att ogräset växer igenom och fyller de smala springorna.

Här bakom de faluröda huset med vita knutar finns hela min barndom, pulkabacken, lekstugan, picknicstenen, gäststugan. Såhär sex dagar innan, vad som nu känns som, mitt livs största äventyr känns det lite extra, lite extra vackert på något sätt. Jag vill verkligen inte bo här! Men jag vill verkligen inte vara utan det här!

De öppna vyerna, den tysta omgivningen, det obefintliga tempot, den kravlösa miljön - det är omöjligt att vara stressad här, det är för tryggt. Tre minuter här är som en omstart, bort med allt som sinkar systemet, tvångsavsluta alla program, börja om från början.

Det här hörnet har allt jag inte kommer ha om en vecka, allt jag har längtat efter, allt jag kommer att sakna. Men vart mitt äventyr än kommer ta mig så vet jag att till det här hörnet kommer jag komma tillbaka, för det här hörnet det är Hemma!

Hey, so long...

Som ett riktigt sommarregn

De senaste veckorna har jag inte gjort annat än att längta här ifrån, längta till något annat, längta till andra och nu när jag går runt här och plockar ihop mina saker, packar ner mitt rum så känns det så himla skönt, så skönt att veta att jag snart är klar, skönt att nästan vara på väg, skönt att sluta längta.

Men den där andra delen med att vara klar, den delen som jag inte kan packa ner, den delen som jag inte kommer att lämna men ändå inte ha med mig längre, den gör det svårare. Människorna! Människorna som jag har delat min sommar med, kollegorna jag har jobbat med som också varit roomies som jag har bott med, dom har blivit polare som jag har festat med och vänner som jag har skrattat (och gråtit) med. Dom har blivit en del av mitt liv, en del av mig. Och nu när jag kramar dem en efter en och säger hejdå så känner jag mig inte alls klar.

Jag önskar att jag kunde packa ner dem också, ha med mig dom på mina fortsatta resor, äventyr och upplevelser. Jag kanske inte alltid vill dela allt med dem men tänk så smidigt att ha dem i en väska och välja när man vill plocka upp vem eller vilka?! Smidigt!

Utanför fönstret regnar det men ändå skiner solen på himlen, det är sådär märkligt vackert som det bara kan vara med ett riktigt sommarregn. Vädret kan nog inte spegla mig bättre idag, lite ledsen för att behöva lämna, men lycklig, glad och förväntansfull för vad som ska ske nu, tacksam för vad jag har fått vara med om. Och dom här vännerna, dom försvinner inte om jag får bestämma <3 p="">

Skrivet Drama eller Skrämmande Verklighet

tragisk                            hora

dum i huvudet

fitta        värdelös        äcklig

knivar i ryggen

förtal      manipulation   rädsla

Sedan jag skrev senast har jag gått igenom den märkligaste, mest skrämmande, filmiska händelsen, värre än jag någonsin ens med min vilda fantasi hade kunnat fantisera ihop. 

Jag brukar se mig själv som en person med mycket styrka; framåt, nyfiken, jag brukar sällan backa för utmaningar, jag skulle nästan vilja påstå att jag ser mig själv som modig och risktagande också. Men det har påverkat mig så mycket att jag inte känner igen mig själv i vissa stunder, jag är nojjig, eftertänksam, paranoid, lättstött, känslig och framförallt rädd! 

Jag har fått gå igenom en psykisk misshandel och jag känner mig som ett offer. Känner mig liten, känner mig svag. Saker som jag absolut inte trivs med att känna, egenskaper som jag inte vill associera med mig. Adjektiv som jag inte vill ska ha med mig att göra. 

Men att vara svag ger dig möjlighet att se vem som hjälper dig att vara stark, 

vem som räcker dig armen och hjälper dig upp från den kalla, hårda marken du ligger på.

Efter alla tårar som rensat dina ögon kan du med klarhet se verkligheten, se kärleken.

Utan tryggheten, omtänksamheten, stödet, orden, kramarna, samtalen, smsen, självklarheten, 

- hade jag inte klarat det där som hände. 

Jag hade inte klarat att skratta, gråta, sova, vakna, jobba, äta, prata - ensam.  

Jag kommer alltid bära med mig det som hände, det fula som ger mig hjärtklappning och ivrigt sökande blick och det fina, det som automatiskt får mina axlar att sjunka lite länge ner och mina läppar att le. 

"It's unfair how you who hurt me can stay on my mind every second of every day 

when I probably haven't crossed your mind with the thought of regret even once..."

Livet på slottet

Nu har jag bott in mig på slottet ett tag, jobbat in rutinerna på jobbet och vant in dåliga ovanor. Slottets tredje våning är bebott av personal, kollegor, okända, numera nykända, vänner, bekanta. Människor med olika bakgrund, olika ålder, olika vanor, olika regler. Vi har lärt oss att bo ihop, lärt oss att umgås, lärt oss att mer eller mindre tycka om varandra, lärt oss helt enkelt. För det här är inget val vi gör, inget val av "roommate" inget val av boende. Det är ett val för vårt nutida liv, ett val för vår ekonomi, ett val för vår sommar.

Det är kanske två - tre personer här som jag själv hade valt at lära känna i ett annat samanhang, valt att lyssna på, valt att umgås med. Men det är också andra människor här som jag aldrig hade valt att lära känna och det får mig att inse hur mycket man av en sådan anledning kan missa. Jag trivs här, oftast, nästan varje dag, och ibland vill jag bara springa så långt bort jag kan komma. Men att vi, det här kollektivet kan överleva under samma tak 24 timmar om dygnet, det är nästan underligt. Jag står knappt ut med mina bästa vänner 24 timmar i streck - men här har jag inget val. Och det tror jag är bra träning inför vintern äventyr. Lära mig hantera människor jag egentligen kanske inte från början "valde" att umgås med!

10 minuters tågförvirring

Ett soligt Skåne ligger flera timmar bakom mig och utanför fönstret är det nu östgötaslätten som susar förbi och välkomnar mig, eller kanske lider med mig, med ett lätt sommarregn. Idag har jag "inget att göra" jag jobbada sista dagen på salongen igår och har min första dag på nästa jobb imorgon, så idag ska jag bara:

 - Flytta hem till Norrköping

 - Fixa nytt pass

 - Hämta massa paket på posten

 - Boka tid på Amerikanska Ambassaden

 - Packa om mina väskor

 - Flytta ut till personalboendet i skärgården

 - Handla mat

 - Byta abonnemang till min telefon

 - Fixa nytt löshår

Och försöka njuta av min "lediga dag" Mitt liv är kanske inte likt ditt, mitt liv tar inte automatiskt semester bara för att det är sommar, mitt liv har bara olika växlar framåt - ingen broms. Vissa undrar hur jag orkar, vissa undrar vad som är fel, vissa tycker det är viktigt att njuta, vissa tycker helt enkelt att jag gör fel. Men mitt liv är på mitt sätt, och mitt schema har jag själv proppat fullt. Jag behöver inte semester för att njuta jag behöver göra det jag tycker är kul och vet du vad? Jag älskar mitt jobb, jag ler på morgonen när jag tänker på vart jag ska spendera min dag, jag ler genom hela dagen för att där njuter jag, på salongen njuter jag. 

Igår var min sista dag på salongen i Lund och sommaren ska nu spenderas på en restaurang i Östergötlands skärgård, det känns såklart tråkigt på ett sätt men också skönt att få gå på rutin, skönt att få längta lite efter mitt "riktiga jobb" skönt att få ett avbrott, skönt att få sakna det lite. Sex veckors paus är inte det typ en semester? 

I mitt liv är det, på mitt sätt är det, det här kommer bli en bra sommar :D

I DID IT!!!!

Jag är så grymt stolt ! Lycklig ! Tacksam ! Sa jag stolt?

Igår tog jag min examen från SKULT Education och fick mitt diplom som färdig frisör men inte nog med det utan när våra frisör diplom var utdelade så var det ett diplom kvar, "årets bästa elev", jag hör nomineringen, jag hör konstpausen innan namnet ska läsas upp, jag hör mitt namn. Men jag förstår det inte, jag var så nöjd med att vara färdig, med att äntligen få kalla mig frisör och inte elev, jag var bara så nöjd! Jag tappade hakan, jag började gråta jag fick ta emot ytterligare ett diplom. Ett diplom som jag är så fantastiskt stolt över, ett diplom som jag har kämpat mer än jag ibland har orkat för, ett diplom som bekräftar att jag har valt rätt! 

Så jag vill bara Tacka mina fantastiska lärare som har stått ut med mig dessa tio månader, som har lärt mig så ofantligt mycket inte bara inom frisöryrket utan även så mycket om mig själv. Dessa lärare som har sett potentialen i mig och pushat mig framåt i motgångar. Tack för det! 

Nu är denna resa över, den här skolan är slut men jag har redan en utbildning hos WELLA att se fram emot, en hos tupema belgal, och ett långt liv med nya erfarenheter och lärdomar att se fram emot! 

Och redan idag provar jag mina vingar, dags att ställa sig på salongen och för första gången vara frisör inte elev. Det här är dag ett på nästa resa.

Alltid själv men aldrig ensam

Trots att jag inte är så gammal så får jag ofta höra "oj vad mycket du har hunnit med" och visst mitt CV är långt och mina yrkeserfarenheter många men det som kan skrämma mig är antalet resor med mig själv jag har hunnit göra. Resor med min personlighet, min hälsa, mina hjärnspöken - mitt ständiga resesällskap.

När jag kallar mig själv psyksjuk så avfärdas det oftast, för så får man inte säga, det tas sällan på allvar för jag är ju smart, jag är ju duktig, jag sköter ju mitt eget liv - och andras om det skulle behövas. Det är klart att ingen tror mig för det är ju ingen annan som ser henne, hon som jag ser i varje skyltfönster, varje spegel, varje passerande persons blick. Ingen annan än jag vet att hon är där, hon som jag intalar mig själv inte existerar, som så många andra försöker få mig att förstå bara finns i min värld. Men det är just det, hon finns i min värld, Komandoran. Jag döpte henne till det en gång, en gång när jag accepterade att hon hade kommit för att stanna, jag trodde det skulle vara lättare att avfärda henne om hon hade ett namn. Om det bara var så enkelt.

9 gånger utav 10 när jag ser min egen spegelbild så är det inte min blick jag möter utan hennes, hon är som min egen fantasis påhittade låtsaskompis, bara det att istället för att finnas där som sällskap och trygghet när jag är ensam så är hon som högstadiets värsta fiende som istället för att gå bredvid mig går bredvid alla andra människor och viskar om mina brister i deras öron.

Hon är den som avslöjar för främlingar hur lite jag tränar, hur mycket jag äter, hur lat jag är, hur dåligt jag städar, hur jag aldrig kommer lyckas, hur många dubbelhakor jag har, hur många veck jag har på magen, hur jag osminkad kan misstas för en kille, hur ofta jag misslyckas.

Hon må endast finnas i min värld, hon må endast synas i mina ögon, hon må bara vara en fantasi men hon ÄR mitt livs absolut största hinder och personligen min absolut största fiende!

Ett hjärta på silverfat, ditt att hålla eller ditt att förstöra

Helt tom! Jag har kört ifrån känslorna, kört ifrån tankarna, kört ifrån allt, kvar är ingenting. För första gången har kag ventilerat på riktigt, för första gången vågade jag blotta mig, för första gången serverade jag mitt hjärta med slökniv och rostig gaffel på silverfat.

Och först gjorde det ont, först gjorde det ont, först var det oöidligt, gaffelns rostiga uddar sved i mitt hjärta och kniven som segt sågade igenom drog ut på smärtan. 

Men sen förstod jag att det här var nog första gången för dig med, första gången du fick ventilera, första gången som jag lyssnade. Kniven kanske har blivit slö efter alla gånger jag har använt den på dig, gaffelns uddar kanske har rostat efter alla mina smärtsamma hugg. 

Äntligen är vi på samma plan, samma nivå, lika öppna, lika ledsna, lika sårbara, lika ärliga. 

Äntligen kan det som var bli historia, äntligen kan framtiden börja gro! 

Äntligen kan du och jag bli vi, inte nu, inte snart, men sen, men då! Jag längtar redan efter dig, längtar efter oss <3

Ibland saknar jag dig

Ni vet den där killkompisen man har, han som en gång i tiden var kär i dig? eller i alla fall lite intresserad? han som absolut inte var din typ? men som än idag alltid finns där? han som du vet att du kan ringa när du känner dig ensam? Han som du vet tar hand om dig om du skulle bli för full, för ledsen, håller tillbaka dig när du blir för arg och skyddar dig när du är för obekväm? Han!

Och du vet den där killkompisen man har, han som du sedan första gången ni träffades har varit lite kär i, han du alltid har varit lite intresserad av,  han som du inte vågar berätta för för att du är absolut inte hans typ, han vars samtal du alltid kommer svara på oavsett när han ringer, han som du skulle göra vad som helst för, han som du önskar en vacker dag ska komma på att ni är gjorde för varandra, han som du egentligen bara är kompis med för att du vill vara nära.

Varför är man kär i visionen? Varför ser man aldrig vad man har? Varför ser man bara det man inte har? Jag har några sådana killar, en som jag har varit kär i sedan jag var 8, än idag blir jag högröd i ansiktet när jag pratar med honom, en som jag har velat ha sedan första gången jag såg honom och som jag försöker vara vän med men det gör för ont att se honom med någon annan så gång på gång sårar han mig utan att veta om det. Men sen har jag också dom där fantastiska killarna som står ut med mig, som skrattar med mig, som tröstar mig när jag är ledsen över att någon har sårat mig, som lyssnar på mina galna historier om alla idioter jag träffar, killarna som är dom finaste jag någonsin kan tänka mig att ha i mitt liv! - Varför stannar dom kvar? även om deras hjärtan inte brister så borde det ändå inte vara jätte kul att plocka upp spillrorna efter någon annan hela tiden. Det borde inte vara jätte roligt att hela tiden få höra hur någon annan är mer intressant än dem? Hur dom aldrig blir prioriterade? hur det aldrig glittrar i mina ögon eller mina kinder blir röda när jag tittar på dem?

- Varför kan jag inte bli kär i dem? Varför kan jag inte bara se hur enkelt det skulle vara? hur snälla dom skulle vara? Hur bra Vi skulle vara?

Inuti mitt huvud

I vimlet av andra lever jag för stunden, älskar jag livet och jag bara gör, utan att tänka efter

Jag har så himla mycket i mitt liv, två lägenheter, två sängar, två städer, två bankkort, massor utav människor, vänner för dagen, kärlekar för natten. Så mycket som fyller mitt liv, tar min tid och ger mig ett par konstant leende läppar, som oftare än sällan är i kontakt med ett par andra...

Men i tystnaden och ensamheten kommer tankarna och verkligheten
Sigge Eklund sa i en podcast att "det är inte farligt, de saker som är farligt på riktigt är ju att växa upp i ett kärlekslöst hem...."

- Och det är farligt! Att växa upp utan att bli bekräftad, utan att bli gränslöst älskad, utan att bli sedd, utan att bli accepterad det är Jag ett levande vittne på att det är farligt.

För om man växer upp utan kärlek så blir man rädd för mörkret för att du inte vet om det finns någon där att dela det med, rädd för tystnaden för att du inte vet om någon kommer bryta den, rädd för att lära känna människor för att du inte vet om du kommer bli accepterad,  rädd för att älska för att du inte vet om du kommer bli älskad, rädd för att prata för att du inte vet om någon kommer lyssna.

Det är farligt att växa upp utan kärlek, för då kan man bli som Jag.

"det säger liksom aldrig klick"

Har du någonsin varit med om att något som enligt alla konstens regler, samhällslagar och evolutions teorier borde passa ihop, eller borde anpassa sig till varandra, borde vara bra ihop, borde bli starka inte blir det? att oavsett hur många gånger man försöker så fungerar det inte ändå? att varken olikheter attraherar varandra eller likheterna bygger upp en gemenskap?

Typ som det där 1000 bitars pusslet där halva bilden består av blå himmel, även om 500 bitar är blå så kan jag ändå inte lägga dem var jag vill, de klickar liksom inte då.

Jag vägrar att tro på ett sådant faktum och försöker besegra det förut bestämda. Jag tror på ödet och jag tror att allt har en mening men jag tror också att vi är vår egen lyckas smed och att vi själva på något sätt styr ödet. Och jag tror på det bästa hos människor, jag tror inte att en människa kan vara ond eller mörk, jag tror att alla har positiva, ljusa, fina sidor som kan älskas. Och om de utstrålar negativitet eller gör hemska saker eller uttrycker elaka åsikter så tror jag det beror på att de har hamnat fel någonstans på vägen, att de har blivit sårade eller illa behandlade eller bara fått för lite kärlek och växt upp utan vägledning. Jag tror hellre att det är fel på mig som inte kan tycka om en människa för den den är eller för de åsikter den har eller de saker den gör än att tro att det är fel på den personen. Och det kanske är därför jag gång på gång försöker lägga dit den där blå himmel biten på samma ställe gång på gång även om jag varje gång upptäcker att den inte klickar med biten intill.

Jag får ofta höra att jag är naiv, godtrogen, att jag bryr mig för mycket. Och ja, det kan jag väl hålla med om, när människor jag knappt känner lyckas ta upp stor kapacitet av min tankekraft och människor som jag faktiskt inte klickar med lyckas stjäla min energi i mina desperata försök att vända och vrida på pusselbitarna för att få dem att passa ihop. Och vissa dagar önskar jag att jag bara kunde vara en person som konstaterade att "nej, jag och Arne kommer aldrig bli ett bra par" eller "nä, Berit och jag ska inte umgås mer för vi har ingenting gemensamt" men nu är jag inte född med förmågan att göra så, med förmågan att kunna stänga av. Och det har många gånger sårat mig men det har också många gånger lett till att den där elfte chansen en människa får blir den då jag har lyckats bygga ihop de blå bitarna runt om och tillslut hittar platsen för den som inte riktigt klickade innan.

Vad jag ville få sagt var väl kanske att jag har många energitjuvar i min omgivning, människor som uttrycker åsikter som jag absolut inte kan stödja eller som gör saker som jag inte kan acceptera, men på något sätt så lyckas dom ta sig en plats i mitt livspussel, och hur mycket jag än stör mig på mig själv för att jag försöker tycka om dessa människor och egentligen bara vill kasta bort de bitarna så är jag samtidigt glad för de människor som har vuxit med tiden, de som jag har utvecklat en stark kärlek till även om de från början kanske inte såg så ut...

Chockad, rörd och smickrad

Det är inte många dagar sedan jag publicerade den första delen av min verklighet men det jag delade med mig av var inte bara min historia utan så många andras också. Så många andra som inte har fått tycka eller tänka om hur den här händelsen skulle berättas, så många delaktiga som inte hade någon talan. En del av historien är skriven från någon annans perspektiv, Jacobs perspektiv, Jacob spelade en viktig roll den här kvällen och jag har kanske honom att tacka för att jag lever idag. Men Jacob har aldrig fått skriva sitt perspektiv det har jag gjort. 

Jag har varit livrädd att karaktärerna ska tycka att jag har vinklat historien på fel sätt, frångått verkligheten och helt skrivit fiktion men när "Jacob" identifierade sig själv så slog mitt hjärta ett extra slag och att han var berörd av texten kam inte jämföras med någon annan respons till texten! Återigen och många gånger om tack för att du fanns för mig och fortfarande finns. 

Det här är jag!

"Om du frågar dom i min närhet så skulle dom beskriva mig som den filmen handlar om, en tjej med självförtroende som bara bryr sig om sig själv, sin egen lycka, sin egen framgång, sitt eget liv. Som tjejen med pengar, vänner, snygga killar och möjligheter. 

I varje high school film så är det även den tjejen som får sitt hjärta krossat flest gånger, hon som råkar ut för flest misslyckanden, hon som känner sig ensammast och hon som har mest problem, det är även hon som reser sig i motvind flest gånger och som trots andras förakt slår oddsen och kommer längst.

Jag drömde om att leva i en drama film, jag skapade min dröm. Ett liv där dramatiken aldrig tog slut, där krossade hjärtan löste av varandra, där knivar ständigt skar mer eller mindre i någons rygg, där drömmar om framtiden dagligen tändes och släcktes, där livskriser var vardag. I den här filmen kunde man inte lita på någon, i den här filmen stod jag i centrum, alldeles själv. 

- Allt började för exakt två år sedan, när jag var 16 år och en vecka, då flyttade jag hemifrån. Innan dess hade jag en biroll, en biroll jag inte alls tyckte om." 

Det här är historien om hur jag försökte ta makten över mitt liv, hur jag regerade och hur jag totalt misslyckades. Det här är historien om jakten på kärleken, hur jag hittade den korta bekräftelsen för att fylla tomrummet från den äkta, ärliga och villkorslösa. Det här är historien om hur jag hittade mig själv, hur jag spelade en roll och totalt tappade bort mig själv på vägen. Det här är historien om mig, skrämmande ytlig, tankspridd och ärlig!

Valet att stanna

"Med tårfyllda ögon granskar jag sjukhussalen jag vaknar upp i, inom loppet av 30 sekunder hinner jag med min suddiga blick urskilja det vita taket, stålställningar som gröna draperier hänger för att skilja de många sängarna ifrån varandra, en ful board rand på väggen, Fanny som sitter halvsovande i en stol bredvid min säng och sist av allt ser jag alla slangar som är kopplade till min kropp. Hela jag exploderar av smärta och sorg, jag gråter så häftigt att jag inte kan andas. Fanny vaknar av mitt hulkande och smeker mitt hår . Jag gråter tills det inte finns några tårar kvar, tills jag är helt tom, jag ligger som apatisk i sjukhussängen och låter ögonen undersöka varje kvadrat centimeter av mitt synfält. Sköterskor och läkare kommer och går, kollar värden, ställer frågor och gör tester, jag är i vaket tillstånd men jag vet inte om jag svarar eller ens reagerar. Jag vet inte hur länge jag ligger så men tillslut frågar jag - Vad hände?"

 "- Vilka vet? Det är en kall och tom röst som bryter tystnaden, jag knappt känner igen den men den kommer ifrån mig."

"- Välkommen tillbaka, säger han glatt, jag heter Mattias. fortsätter han och tar sedan upp en journal som han läser en stund i, Vi inväntar fortfarande dina testresultat Lina så jag kan inte säga så mycket om ditt tillstånd, det enda vi vet är att det var en kollaps, nu letar vi bara efter orsaken. 

- Alkohol? ordet hoppar ur min mun samtidigt som jag himlar med ögonen, det är i alla fall det som kommer att sägas av andra tänker jag.

- Lina, vi vet nog båda två att det ligger något annat bakom den här kollapsen, eller hur? säger han allvarligt och jag rycker, knappt märkbart, på axlarna. Vi hade behövt ta några andra tester också för att kunna säkerställa om det finns en fysisk förklaring, är det okej Lina? 

- Ja, gör vad ni måste. svarar jag och lägger mig på rygg för att han ska komma åt mina armar, vanligtvis är jag livrädd för nålar men nu ligger jag och tittar när han sticker genom huden, hoppas på att känna något men blir besviken. Mattias tar mitt blod och lämnar mig och Fanny igen. Jag hinner tänka att jag hoppas det går fort, att jag vill åka hem till min säng innan jag somnar på den pappersbelagda sjukhussängen"

"-Hej igen Lina, hur känner du dig?frågar han snällt,

- Jag är trött

- Det är helt normalt, du kommer att vara trött ett tag framöver, förklarar han 

- Det brukar vara normalt att vara trött mitt i natten, avbryter jag drygt

- Skönt att du har humorn i behåll, säger han och småler, ja självklart är det normalt att vara trött mitt i natten, titta bara på din kompis, han nickar mot Fanny som sitter och sover bredvid mig, men du kommer vara trött för att du är sjuk Lina. säger han allvarligt. Vi har gjort alla tester vi kan och vi kan bara hitta småsaker.

Jag tittar på Fanny för att försäkra mig om att hon fortfarande sover. 

- Vad är jag för sjuk då? 

- Testerna sa att alkoholhalten i blodet var relativt hög, men inte värre än att du normalt sätt skulle kunna ramla fram på gatorna hela natten om du förstår vad jag menar, sen är det inte några markanta avvikelser men några tester kommer du behöva kolla upp om ett par veckor igen, jag har skrivit ner dom här. Avslutar han och räcker mig ett papper, han tittar granskande på mig när han pratar med mig, hur mår du egentligen Lina? frågar henne ännu en gång

- Jag vet inte, säger jag och suckar utmattat, jag känner ingenting just nu, bara att jag är trött. 

- Men tanke på din bakgrundshistoria så tycker jag att du ska ta kontakt med din tidigare kontaktperson för att säkerställa att situationen inte förvärras. 

Det är något med allvaret i hans röst och blick som får mig att känna mig naken. Det känns som att han kan se vad jag tänker, det finns liksom ingen flyktväg den här gången, han vet allt. Jag nickar mot honom med tårar i ögonen samtidigt som jag försöker le."

"- Tack! säger jag med en så stabil röst jag kan.

Han stannar mitt i ett steg och vänder sig om han ler mot mig

- Du behöver inte tacka mig, när jag träffade dig så behövde jag bara hjälpa dig bli bättre så mig var du snäll emot. Dina vänner däremot, det var dom som var där när du inte hade bestämt dig om du skulle komma tillbaka eller inte, det var dom som räddade dig, utan dom hade du kanske inte haft något val. Så jag föreslår att du tänker över ifall du vill utsätta dom för det här igen, den rädslan och ovissheten eller den sorgen att dom kanske inte lyckas nästa gång. Du har bra människor omkring dig Lina, jag hoppas du ser dom. han vänder sig om och går."

- Tack och lov är jag huvudperson i den här filmen. Det är därför jag överlever, en film kan inte förlora sin huvudperson men hur många liv kan en människa ha? Hur många gånger kan jag slå oddsen? När kommer den dagen då jag försvinner för att ge plats åt någon annan? 

Läs hela kapitlet här

"där slipper jag finnas för en stund"

"Ljuset är tillbaka, rösterna är tillbaka, tröttheten är tillbaka. - Lina, hör du mig snäckan? Hör jag en mansröst fråga, det är Moa och Jacobs pappa Benny, hans varma mjuka röst får mig att vilja le. Jag vill säga att jag är här, att jag mår bra men det går inte. Återigen är jag fast i det här vita och jag kan inte svara. Nu slår rädslan till, varför kan jag inte prata? Varför kan jag inte röra mig? Varför ser jag ingenting? Jag vill se färger igen, jag vill skratta igen, jag vill krama alla som står runt mig och är rädda men jag kan inte. - Så ja snäckan, det blir bra det här. Hör jag hans varma röst säga, det är dags att vakna nu Lina. Jag gör allt för att öppna mina ögon för hans skull men det går inte. Plötsligt händer något, det vita börjar blinka, det är inte ett enda ljus längre, det är som blixtar, gång på gång på gång. Det gör ont i huvudet, det lugna vita är nu flimrande och störande. "

- Hon har inte varit kontaktbar den senaste kvarten som jag har haft koll över henne, innan det vet jag inte hur länge hon var borta. Jacob vet du det? Säger Bosse till ambulansmannen samtidigt som han vänder sig mot Jacob som står på gräsmattan med händerna i fickorna. 

- Jag är inte säker, det kan vara allt från 30 minuter till 2 timmar, jag är ledsen. säger han och rycker på axlarna. 

- Det är okej Jacob, säger Bosse och tittar på sin förtvivlade son, hon slutade andas ett tag och sen hyperventilerade hon innan hon slutade andas igen, det pågick under fem minuter kanske. Och juste, hon började gråta når hon låg här på hallgolvet alldeles nyss, så jag tror inte att hon mår så bra tösen. 

- Tack, vi tar över nu. Vem är det som känner henne bäst här? Frågar ambulansmannen

- Det vet jag inte, hon är nära vän med min dotter så hon har varit här mycket hon ska nog inte med till sjukhuset dock, hon är helt förstörd. Bosse kliar sig i sitt lockiga hår och ser fundersam ut. 

Jacob står där på gräsmattan och känner hur det knyter sig i magen, inte jag tänker han, han orkar inte mer. Då kommer Fanny gråtande ut på trappan och räddar honom.

- Jag vill följa med. Säger hon trött, Lina bor i mitt hus och jag måste följa med. Snälla? 

Jacob står där på gräsmattan och känner lättnaden i kroppen för första gången ikväll så bär inte Jacob ansvaret, för första gången hinner han känna efter, för första gången hinner han inse vad som kunde ha hänt, vad som höll på att hända. Inte förrän nu känner han hur mycket han fryser om fötterna, han tittar ner och inser att sedan han bar ut Lina från huset har han sprungit omkring i slasket i strumporna. Plötsligt flyger orken ur honom, rädslan, oron och paniken som han gömt undan hela kvällen kommer ikapp honom och han ramlar ihop på gräset. Han sitter där och tänker på hur han klarade det när Bosse kommer fram till honom sträcker fram sin hand för att hjälpa honom upp, - jag är stolt över dig Jacob, det där gjorde du bra. Säger han varmt, lägger armen om hans rygg och leder honom in i huset.

"Jag hör att jag åker bil, jag förstår att det är en ambulans, jag hör Fanny dra efter andan på ett sådant hulkande sätt som man gör när man har gråtit länge, jag hör förpackningar öppnas, jag antar att det är nu jag ska fixas och bli normal igen. Det vita kommer och går nu, det har blivit svagare efter att det började flimmra, jag känner min kropp igen, jag känner hur tung den är men framförallt så känner jag hur tom jag är. Jag känner ingen rädsla längre, jag känner inget måste att göra mig hörd, jag känner ingen lust för något. Vad gör det om dom fixar mig? Vad gör det om det blir som vanligt? Vad gör det om det här aldrig har hänt? Jag är bara ledsen. Bilen bromsar in och stannar, dörrar öppnas, okända röster pratar om mig eller med mig, jag orkar inte försöka längre. Det vita ljuset försvinner mer och mer det är nästan inget kvar, jag lämnar det lilla ljuset och väljer det svarta för att få tiden att gå, i mörkret slipper jag i att tänka, jag slipper att känna, jag slipper att finnas för en stund."

To be continued...

Läs hela kapitlet här

Värsta stunden i mitt liv...

"Jag försvann från min egen kropp, jag kunde inte längre se något, bara höra. Allt var så tydligt och det gjorde mig frustrerad, jag ville bara skrika men min kropp följde inte mina kommandon. Jag kunde höra hur min gråt hade gått från hysteri till ett lågt snyftande utan kraft och jag kunde höra hur Moa för första gången såg mina livlösa ögon. På en hundradels sekund gick hennes lugna tröstande över i fullständig panik och rädsla, hon skrek mitt namn, hon grät, hon skakade min kropp, hon svor och hon var rädd. Fanny gjorde oss sällskap, även hon i panik, de två bildade en kör av höga skrik - LINA? VAKNA! FAN LINA, KOM TILLBAKA! Jag ville så gärna svara, fråga varför dom skrek, säga till dom att lugna sig men det gick inte. Jag var helt maktlös, befann mig i ett ingemansland, som alltid var jag på väg någonstans; bort eller tillbaka, vid tillfället var det inte klart. - Hon är helt borta, ögonen är bakrullade och vi får ingen kontakt med henne. hörde jag en målbrottsröst säga, det måste vara Jacob, Moas bror. - Nej hon har inte druckit så mycket vad jag vet, vad ska vi göra? Fortsatte han oroligt och jag fick lust att skratta åt röstens svajningarna. - Vad sa dom? Frågade en ny orolig röst, vem var det? - Vila, dom sa vila. Tydligen gör dom inget åt tonårsfyllon. Svarade Jacob med en arg röst. Hans röst kom närmare samtidigt som den började tona ut. Jag kunde bara utskilja vissa ord nu, idiot, hur mycket, sjukhus, vila, bråttom. "

"Varför låter alla så rädda? Jag är ju här, varför kan ingen höra mig? Alla ljud som tidigare var så tydliga blev ett suddigt sorl och jag kunde inte längre utskilja vem som sa vad, inte ens Moa och Fannys gälla och höga röster bröt igenom, jag var för trött för att lyssna på dem. Det vita blev ljusare, jag blev tröttare, matt i hela kroppen, tog jag i för mycket på träningen? Är det därför jag är såhär trött? Ljuset kändes så lockande, lugnt och stilla, där kan jag vila mig, där kan jag bli pigg igen, dom sa ju vila. Det vita ljuset skiftade tillbaka till det svarta mörkret och allt blev svart, alla ljud försvann, alla känslor, all min trötthet, alla minnen. Nu var jag på väg bort." 

 "...han letar efter levnadstecken hos Lina, han kan inte förstå att det har gått så långt men istället för att skaka och slå börjar han känna och lyssna. - Hjärtslag? Check. Andetag? Hmm. Oron slår honom som en knock out, Andetag? säger han igen och försöker både känna och höra, va fan Lina ANDAS! Befaller han men inget händer. Vad ska han göra nu? Vad ska han säga till Moa? Vad ska han säga till Linas föräldrar? Han lutar sig förtvivlat bakåt där han sitter i baksätet med Linas huvud i sitt knä, för en kort stund ger han nästan upp. - Kom igen Lina, snälla. Ber han och helt plötsligt börjar hon hyperventilera och han hoppar till av förvåning och glädje, det är inte försent! De sista minuterna av bilfärden växlar Lina mellan att inte andas alls och att hyperventilera om vart annat men Jacob känner sig ändå lättad, hon lever."

To be continued...

Läs hela kapitlet här

Den där kvällen...

"...jag gillar att hålla mina olika världar separerade så att jag inte tappar kontrollen..."

"Jag var glad idag, jag såg fram emot kvällen att få komma hem till Moa och umgås med mina vänner, festa till det, gå ut och dansa och äntligen få slappna av. Det var avslappningen jag längtade mest efter, jag hade jobbat non stop för att få mitt schema att gå ihop med olika åtaganden, det var coachning av dansare, dansa och träna själv, avstickare för olika modell jobb, avsluta skolan och mest av allt mitt företag. Företaget tog så mycket tid att mina vänner började känna sig bortglömda men företaget var mitt allt så det var länge sedan jag hade en utekväll med tjejerna, i två månader hade jag tackat nej med olika ursäkter som alla på något sätt handlade om företaget, så ikväll var det dags för min första lediga, oansvariga kväll på länge." 

"...Jag kände mig lycklig och jag började släppa taget mer och mer desto längre tiden gick och desto tommare vinflaskan blev."

"Äntligen var jag ledig men inte visste jag att det efterlängtade avbrottet skulle skada mig, jag mådde inte bra längre, jag var inte glad. Jag var avslappnad och huvudet snurrade sen är det svart. -Lina? Lina? Hur är det med dig? Frågade Moa oroligt när hon hittade mig hopkrupen på badrumsgolvet. Där hade jag gömt mig. Jag tittade på henne med tårfyllda ögon och sa - Jag är fortfarande inte frisk, förlåt! Moa tittade skrämt på mig, hon nickade långsamt och sa lugnt - Jag vet, Tårarna forsade ner för mina kinder när jag såg på henne, får jag krama dig? fortsatte hon och jag nickade halvhjärtat till svar. Jag satt där på badrumsgolvet och grät hysteriskt i hennes armar, utan att hon märkte det gick min värld från svart till vit och jag försvann."

To be continued...

Läs hela kapitlet här

Min verklighet

Jag brukade drömma om att leva i en film, en typisk amerikansk high school film full av drama, kärlek och ”happy endings”. Jag drömde om att vara den populära tjejen som hade  allt; pengar, vänner, dom snyggaste killarna på kö och alla möjligheter att lyckas. 

Jag heter Lina, för en vecka sedan fyllde jag 18 år, för en vecka sedan blev jag myndig. Enligt lag är jag numera vuxen, jag har rätt att bestämma själv, rätt att göra vad jag vill. Jag har alltid gjort vad jag vill, alltid bestämt själv men det är skönt att ha papper på att jag numera är fri!

För ganska exakt ett år sedan började jag skriva, började jag berarbeta, började jag förstå mitt eget liv, min egen historia. Under en tid gjorde jag inte mycket annat än att sitta och gråta av ofantligt mycket smärta men också så mycket kärlek, glädje och lättnad. För första gången vågade jag se tillbaka på hur det faktiskt var, för första gången vågade jag se sanningen och vara ärlig mot mig själv. Det var en otroligt tuff tid, svårt att formulera det som hänt, svårt att hantera hur det faktiskt var, svårt att erkänna hur det inte var. Men jag lovade mig själv att skriva färdigt, lovade mig själv att få ner hela alla mina berättelser i skrift och viljan finns där, jag vill inget hellre än att det ska vara färdigt men vågar inte riktigt gå ner i det där igen. Men om det finns någon som väntar på början, fortsättningen och slutet så kanske det är lättare att leverera så här kommer min historia publiceras, mitt eget High School Drama, baserat på mitt liv, mina vänner, mina ovänner, mina tankar, mina verkligheten: min version av vad som faktiskt hände.  Det första jag skrev då för ett år sedan var mitt i hela allt ihop, mitt i uppgången, mitt i livet, mitt i lyckan, den stora missären, de värsta timmarna i mitt liv, så varför inte börja där, börja med att ge er en viss inblick i hur en helt vanlig kväll i en helt vanlig 18 årings liv kan vara...

"Skicka, spara, klar och avsluta, jag kan inte tro att det är sant, jag hann färdigt. Mailen är skickade, affärsplanen redigerad, tävlingsansökan komplett och datorn är avstängd. Jag lutar mig mig tillbaka i stolen och ser ut över universitetsparkeringen genom mitt lilla fönster. Snön som föll i natt har redan blivit slask, ännu en gång är allt blött, grått och kallt, det kan ses som deprimerande och oinbjudande men jag längtar dit, jag längtar ut. Jag ser mig om i mitt lilla kaos artade, älskade kontor och återigen slås jag av hur långt jag har kommit sedan jag flyttade in här, mitt företag och jag. Jag njuter av känslan en stund, känner stoltheten över mig själv, mina prestationer och mina nya erfarenheter, drömmer lite om hur jag ska forma framtiden för att nå bästa resultat, för att komma så långt som möjligt."

"Jag tittar på tjejen mitt emot, hon har blött oborstat hår och endast en handduk virad runt kroppen, hon ser bra ut, hon är till och med snygg. Hon sminkar sig med vana rörelser, det går snabbt och smidigt och resultatet är ett naturligt ansikte med lite extra fokus på de stora blå ögonen. Hon ruffsar runt håret med en handduk för att torka det innan hon borstar ut det och på en minut ligger det tidigare fågelboet slätt mot hennes huvud. Hon gör allt så skickligt, så naturligt men ändå inövat, idag vill jag vara henne. Idag orkar jag inte bry mig om vad någon annan tycker, idag ska jag vara jag. Jag ser henne i ögonen och ler självsäkert, hon ler tillbaka, jag förenas med henne och fylls av självförtroende, ger henne en sista blick sedan lämnar jag spegeln och går mot garderoben för att hitta något att matcha min överlägsna självkänsla för kvällen, det är dags för fest."

To be continued...

Läs hela kapitlet här

Mitt röriga liv

Hur kan något som känns så rätt också kännas så fel? På ett sätt är jag enastående lycklig med mitt liv som det är just nu, jag har tagit beslut för min skull och jag har följt både mitt hjärta och min magkänsla. Men mina beslut är på olika platser och egentligen menade för olika skeenden i mitt liv så i min överanalyserande hjärna går dom inte riktigt ihop.

Jag får ångest för att nuet är för bra för att hålla ända till framtiden, jag är lycklig för att framtiden ser mer spännande ut än nuet, jag blir stressad när jag försöker leva i nuet och ta tillvara på allt innan det ska tas ifrån mig, och jag blir arg för att det perfekta nuet inte passar ihop med min perfekt framtid.

En vän som jag inte pratat med på länge frågade mig "hur är det med dig nuförtiden?" Och med mig är det rörigt! Med mig är det uppochner och jag är sådär löjligt lycklig så jag nästan börjar gråta samtidigt som jag redan nu är gråtig för att det som är nu kommer att vara då en annan dag.

Jag är konstig, jag vet, men annars hade det ju inte varit jag?

Rakt på sak!

På senaste tiden har det varit många känslosamma metaforer i mina inlägg nu tänker jag gå rakt på sak; jag har en dröm att få skriva, en dröm om att bli publicerad med min egen byline! Den här drömmen har jag länge burit med mig men alltid sett hinder för att uppfylla, nu ser jag bara möjligheter. Jag har påbörjat flera försök, tackat ja till tv uppdrag för att öppna dörrar, skrivit några kapitel i en super viktig bok, skaffat mig erfarenheter för att vara ett svenskt svar på Carrie Bradshaw och Sex and the City men trots detta har inget hänt.

- Vet du varför? Jag vet, om man inte tar steget över tröskeln kvittar det om dörren är öppen eller stängd, om man inte vågar visa sitt arbete kvittar det hur bra kapitlen är och utnyttjar man inte sina erfarenheter finns det ingen möjlighet för någon att känna igen sig i dem. Jag är svaret på varför ingenting har hänt. Jag har stått i vägen för mig själv!

Så från och med idag ska jag göra vad jag kan för att nå mitt mål, jag ska ha mitt namn i fet stil under mina ord i någon tidning med sådan där trycksvärta som kladdar av sig, jag ska förmedla mina tankar och jag ska få människor som läser att tänka, längta, skratta, känna av mig. Jag vet att jag kan men innan har jag varit rädd, rädd för att människor ska tänka om, skratta åt och döma mig.

Nu är det en risk jag är villig att ta. För att; jag har inte ens fyllt 21 år ännu men jag har ändå haft ett ganska händelserikt liv om du frågar mig. Jag har genomfört och upplevt ganska mycket, provat det mesta och åkt bergochdalbana i livets resa i personligt välmående. Jag har haft fantastiska medgångar och fruktansvärt tuffa motgångar, jag har kämpat och jag har åkt på bananskal. Vissa blir provocerade av min målmedvetenhet, vissa blir skrämda av vad jag har åstakommit, vissa blir avståndstagande av mina framtidsvisioner. Men vissa ser också min passion, min vilja, min entusiasm och mitt hjärta.

Jag tänker kontakta varenda tidning jag kan komma på, jag tänker skriva om varenda händelse jag varit med om, jag tänker slutföra många fler kapitel i den där boken som inte är färdig och mest av allt så tänker jag lyckas!

Att ge upp är jag inte bra på, att förlora är jag ännu sämre på så nu kör vi - är du med mig??

MIRELLE FILIPSSON

To fall or not to be fooled by the vision

Mitt nyårslöfte för 2014 var att bli kär, i någonting, någonstans eller bara i någon. Ett löfte om att våga känna, att våga prova, att våga falla utan att veta vad som tar emot. Det är nu mitten av april, våren har redan slagit ut och kärleken borde spira i alla vrår och det gör den nog i mitt liv när jag tänker efter.

Sedan årsskiftet har jag tagit hand om lite av mitt baggage, slutat leva med ett what if, ramlat rakt ner i kalla, våta, kantiga hårda klippor som slog upp djupa sår och kylde ner hela mig på ett obehagligt sätt men kort därefter gick solen upp över dessa klippor och helt plötsligt var det den bästa platsen jag kunnat tänka mig. Jag har chansat, provat, lekt, njutit, älskat, hatat, skrattat, gråtit haft fyra helt underbara månader både i ensamhet och sällskap!

Tro fasiken att jag har blivit kär! Varit kär! Är kär! Ska bli kär! Jag är upp över öronen förälskad i mitt nya yrke, pirrigt kär i tanken på min framtid, olyckligt kär i mitt saknade Barcelona, hopplöst förälskad i livet, och för första gången på år är jag kär i Sverige! I detta regniga land som för det mesta gör mig besviken med sitt dåliga humör, men som har sina sidor som man inte kan annat än älska; kvällssolen på balkongen, fågelkvittret på morgonen, kranvattnet(?!), dofterna från alla blomstrande trädgårdar, att affärerna är öppna på söndagar, Jag har hittat så många kvalitéer med detta land så jag kan nästan tänka mig att inte emigrera för alltid - med sverige upplever jag en äkta och ärlig kärlek.

Men under dessa månader har jag också upplevt något som inte varit äkta, jag har blivit lurad att tro att människor är på ett annat sätt än de senare visar sig vara, har blivit lurad till att bortse från magkänslan, har ofrivilligt fallit med löften om att bli fångad för att sedan ta smällen på egen hand. Jag har även träffat den där klockrena matchningen men som i vimlet av annat försvann.

Mest av allt har jag insett hur lyckligt lottad jag är som kan vara så hopplöst förälskad i mitt liv! Mina fantastiska vänner, mitt super roliga jobb, mitt fullproppade schema, mitt aldrig tomma bankkonto, min familj, mina underbara kunder, mina erfarenheter, min framtid, mitt allt! Jag är så galet tacksam att något varje dag får mitt hjärta att slå lite extra fort - så himla underbart!

Tror att jag kan bocka av det nyårslöftet från listan och konstatera att jag blir nog lite kär lite hela tiden.

Vårens första dag

Äntligen är våren här och jag älskar varje minut av den, solen, fågelkvittret och framför allt blommorna. Jag kan inte förmå mig själv att inte se solen, att inte le när jag hör kvittret, att inte se hur allt sakta men säkert väcks till liv igen efter vinterns dvala. Men att glömma det mörka, att glömma det kalla, att glömma det svåra, att glömma det som alla sa skulle göra en starkare, även det är för stort och fortfarande för uppenbart för mig att undgå - likväl som jag inte kan förmå mig själv att inte se vårsolen likväl kan jag inte förmå mig själv att glömma den frost som jag tvunget har behövt ta mig igenom.

Med frosten i bakhuvudet tänker jag ändå inte missa en dag av detta underbara, detta vackra, detta som är nu. Nu när värmen är tillbaka får allting möjlighet att växa, träden får knoppar och gamla perenner kommer återigen upp genom jorden för att förgylla vår, annars fortfarande ganska, kyliga vardag med lite mer färg.

Blommorna gör våren vackrast, de flesta kommer tillbaka år efter år där jag först planterade dem eller där de planterade sig själva. De flesta klarar sig själva som snödropparna, jag behöver bara vara där för att se dem, vissa behöver mig mer, vattnas, vårdas, stöttas, vaktas som de långstjälkade tulpanerna. Och tack vare kärleken som solen förtrollar mig med så gör jag det mer än gärna! Färgerna som dessa blommor ger till min vardag måste finnas kvar och därför gör jag allt för att hjälpa dem orka, hjälpa dem överleva, allt för att jag ska kunna lita på att de kommer tillbaka igen nästa vår.

Men vad händer då om jag inte är där? Om jag inte kan vårda och stötta just den där dagen när våren för en natt avviker och frosten smyger sig på, kommer den där tulpanen klara sig då? Kommer snödropparna som alltid utmanar ödet och slår ut lite för tidigt finnas kvar? Måste jag alltid vara där och vakta?

Våren förtrollar hela mig och energin den ger mig är obeskrivlig, energi för nya äventyr! Dessa äventyr gör mig ibland frånvarande och vad är vitsen med alla dessa blommor om jag inte är där för att njuta av dem? Om jag inte ser dem finns dem då ändå där?

Nu är äventyret inte ens bekräftad men ändock planerat och med tanke på att våren redan slagit ut finns det möjlighet att plantera nya frön och lökar, en möjlighet att även förgylla hösten med klara färger, en möjlighet att spendera hela våren och sommaren med att ta hand om och se hur rabatten kompletteras och fylls upp av nya vackra blommor, vissa för att stanna och blomma om, vissa bara för syns skull som aldrig kommer återkomma. Men det finns också en risk, en risk att jag har gett mig av när dessa blommor slår ut om ett halvår, att jag inte finns där när de slår ut för första gången, finns jag inte där kan jag inte se vilka som bara är vackra för stunden och vilka som kommer blomstra år efter år, då vet jag inte vilka jag kan räkna med och vilka jag bara ska njuta av.

Den svenska våren är något av det vackraste jag vet, Något av det bästa jag vet, Något av det jag längtar mest efter och är mest tacksam över att år efter år få uppleva. Varje år överväldigas jag den där första dagen då solen faktiskt värmer mig och orsakar fräknar på min vinter bleka näsa. Men det är med ett oroligt hjärta jag varje morgon blickar mot rabatten, observerar hur många blommor som har slagit ut, vilka färger, vilka platser, den första tiden överväldigas av hur många som har blommat om men desto närmare sommaren vi kommer desto mer tar oron över för de som saknas. Ibland förvånas jag över en blomma som under några år har saknats men nu bestämt sig för att komma igen och glädjen över det är obeskrivlig, likväl tacksamheten för de trogna krokusar som aldrig gör mig besviken, men hur lycklig de än gör mig så kommer ledsamheten för de som saknas aldrig att utplånas. Även om jag planterar nya lökar så kan ingen ny blomma ta en gammal perenns plats. Våren ger mig hopp och jag hoppas och tror att om jag ger dem tid kommer de fylla sitt tomrum igen och orka blomma om till en annan vår!

Det moderna Kalla Kriget

Medan omvärlden går på tå och oroar sig för det stundande kriget i Ukraina, spekulerar kring NATO och är förargade över Putin och hans handlingar utstår jag ett dagligt krig. Ett Kallt Krig som spårat ur och som jag likt Ukraina ofrivilligt blivit del i,  ett krig som får mig att känna mig liten och osäker, omringad och invaderad av större, starkare makter. Makter som jag inte kan styra över, makter som när som helst kan förgöra mig och allt jag som person har byggt upp. Jag kan tänka mig att Ukraina precis som jag vill skrika och slåss för det som är vårt eget, det som gör oss till dem vi är, kämpa för våra framtida mål för vår egen skull.

- Ingen skulle få ta det ifrån oss! Det här ingår inte i vår plan! 

Ukraina kan inte längre styra sitt eget öde, nog för att det genom tiderna funnits inbördes konflikter men att förvandlas från spelare till spelpjäs kan inte göra någon ukrainsk medborgare lycklig. Att inte längre ha kontroll, att försöka bestämma själv men att gång på gång misslyckas, att tappa din respekt för motståndarna men ingen bryr sig för de har redan nedvärderat dig och du är inte längre värd ens en blick. 

Likt Ukraina vill jag skrika och slåss för det som är mitt, för det som är jag, för det som jag vill uppnå men likt Ukraina och vår omvärld tassar jag runt på tå. Jag gör mig liten och osynlig, nedvärderar mig själv till en version som inte är värdig av mitt namn, gör det jag kan för att dessa större makter inte ska förstöra mer än de redan gjort för mig, gör det för att undvika att de ska förgöra mig. 

Little do they know, anser säkert att de inte utsätter mig för några hot, hävdar säkert att de inte gör något fel. Men likt Ukraina känner jag mig förtryckt, orespekterad, hämmad och besegrad. 

Jag har blivit berövad på min frihet, på mina känslor, på min trygghet, på min värdighet. 

Vad det gäller Ukraina så kan jag inte sia om framtiden, jag hoppas och tror att de återtar sin värdighet utan att någon ska behöva segra i den konflikten. Men när det gäller mitt Krig så har det tyvärr redan startat och någon måste vinna. Och tro mig när jag säger att det kommer bli jag! Jag kommer tassa på tå denna tid som är kvar, jag kommer se till att ingen skär i den stämning som är så uppenbar och tung att jag dagligen har svårt att andas, jag ska försöka låta bli att mata din eld men jag kommer se till att min framtid blir så ljus att du bländas och att mitt liv blir till den lyckliga saga som du drömmer om att få var en del i. 

Mark My Words; KARMA IS A BITCH!

Även om jag just nu är mån om segern, 

om jag just nu inte ser någon annan utväg än att kämpa mot dig

 så hoppas jag av hela mitt hjärta att din dröm en dag kommer bli sann.

I en perfekt värld kommer vi en vacker dag bli bästa vänner 

men vi lever inte i en sådan värld, 

jag hoppas att den värld vi lever i kommer tillåta dig att acceptera och förstå.

När än det händer, det är okej, Du är förlåten! 

Öppna sår är svåra att glömma

Tankarna snurrar, dom är många och snabba, jag hinner inte ens börja analysera förrän en ny tanke har utplånat den tidigare. Jag gjorde något som mina vänner avrådde mig från att göra, jag öppnade frivilligt ett dåligt läkt sår, ett infekterat sådant i hopp om att det skulle kunna läka ihop och med tiden bli osynligt och försvinna. Jag trodde inte det var så farligt, trodde inte det skulle göra ont, och det gör det inte, men ett dåligt läkt sår och ett fult ärr är i alla fall en stängd och oftast bortglömd skada. Så att öppna upp såret igen, nej det gör inte ont men nu är det så synligt, så tydligt, en konstant påminnelse om skadan som orsakade det från början. 

Det känns bra, en lättnad att det äntligen ska försvinna, men hur fint det än läker så vet vi alla att även om det inte syns har ärrad hud en annan textur, en annan kvalité. Jag kommer kunna glömma såret ända tills jag utsätter mig för risken igen, utsätter mig för det som sårade mig från början, utsätter mig för dig.

Golden-Dimond-Year

Som det podcast freak jag är har Hanna och Amanda, fredagspodden, introducerat mig för "The golden year" ett koncept där man tar kontroll över sitt liv och gör det nya året till sitt eget år istället för att det bara är nästa år i nummerföljd efter det som precis har varit. The golden year var egentligen det dom kom på till förra årsskiftet och i år så hävdar dom att det ska vara "The Diamond Year" ett år som ska bli det vackraste och starkaste so far. Ett riktigt power år där fokus ligger på drömmar, mål och framförallt på dig själv! Jag tycker det här låter så fantastiskt bra, att göra något av tiden som passerar och inte bara låta det vara dagar och år i en mängd av många andra.

"Livet är inte dagarna som går, utan dagarna vi minns" som Mads Mikkelsen sa när han var inhyrd av Fritidsresor på en poolkant någonstans i södra Europa. 

Men jag har inte riktigt tid (läs lust) att köra ett helt golden year för att sen hoppa på ett diamond year. Som vanligt så trivs jag bäst när saker och ting blir komprimerade till mer behändiga och praktiska storlekar så jag kör ett golden-diamond-year så klart. Vad annars? 

Jag ska ta kontrollen i mitt liv på så sätt att jag ska inte låta mig hållas tillbaka av hopp om något som aldrig kommer att fungera, jag ska rensa ut saker som stjälper mer än dom hjälper att nå mina mål, jag ska fokusera på mig själv, mina drömmar, min utveckling, min lycka, mitt välmående. Det kanske låter som att det här kommer vara ett egoistiskt år för mig och Guess what?! IT IS! 

Det här är mitt år! Självklart kommer jag fortfarande ta hand om mina nära och kära i den mån jag kan MEN jag kommer inte ta ansvar för någon annan än mig själv, jag kommer inte umgås med energitjuvar eller avundsjuka människor, jag kommer inte ta andras känslor i åtanke när det kommer till mina val om mitt liv och jag kommer absolut inte prioritera någon annans lycka framför min egen. 

Om du som läser det här uppfattar mig som en hemsk människa då är du nog inte en av dem jag kommer umgås så mycket med, då känner du nog inte mig, för jag vet att även om jag kommer fokusera på mig själv och uttrycka mina åsikter ännu tydligare än jag tidigare har gjort så vet jag att mina vänner som står mig närmast kommer stötta mig i det här, kommer glädjas med mig, kommer gråta med mig och jag kommer älska dom för det! Dom känner redan mig som en sån här person men det här kommer vara versionen 2.0 väldigt inspirerad av powern hos Grynet - Ta ingen skit.

Nu kör vi!

I bet you've been there?!

When are you going to do anything real? When are you going to take something serious? are you ever going to finish anything? What will you be when you grow up?

These questions seems to be top subjects for any relative adult, for any grown up who consider them selfs "settled down", who thinks they have succeeded enough according to the society's norm, for them who doesn't think dreaming, trying, exploring or learning is real enough or a way to meet the future. 

What about your future? You can't push it away forever. Time is ticking. You're not getting any younger. When i was your age... 

It's funny how grown ups can now so much, how they can seem so sure of their choise of their profession, their way to live, their opinions and their "satisfied-ness".

Me on the other hand do not now anything. My dreams and goals changes each and every day, my vision of living along with that and after every discussion I have I'm surprised of how many sides their can be on the same topic. 

There might be a lot of things that I don't know, lots of things I stil have to figure out but there is one thing I hope I'll never be sure about and that is my satisfaction. Because Where ever I end up In life, which ever job I will perform, where ever I will live, what ever my dreams are going to be I hope for my self that "satisfied-ness" never ever will be enough for me. I hope that I'll never settle for any less than great, perfection, joy, amusement, love, happiness in any part of my life. 

- that is my biggest dream! And I won't compromise it, I won't forget it, I am and I will go for it! 

So let me ask you, every grown up that seems to be so interested in my choises and that are so pleased with your own situation, are you that happy? Are you that head over heals in love? Are you in the right office? Are you really always right? Are you happy with all those choises you made, and stuck with, when you where my age?

If you can admit to your self that even one of these questions have the answer no, why would you ask me to push these questions, in my age, now? Why don't you incurrage me to take my time? 

Now matter what you belive in, for now this is the only life we now we have and my plan is to live it while I can! I wish nothing less for you. Don't waste your time. Don't agree to satisfaction. Don't be scared of admiting your mistakes, don't doubt to change them for your better. Don't forget to sometimes rethink your opinions and don't hesitate to change them. 

Time goes by, the world changes - it would be crazy to think that we won't.