"Jag försvann från min egen kropp, jag kunde inte längre se något, bara höra. Allt var så tydligt och det gjorde mig frustrerad, jag ville bara skrika men min kropp följde inte mina kommandon. Jag kunde höra hur min gråt hade gått från hysteri till ett lågt snyftande utan kraft och jag kunde höra hur Moa för första gången såg mina livlösa ögon. På en hundradels sekund gick hennes lugna tröstande över i fullständig panik och rädsla, hon skrek mitt namn, hon grät, hon skakade min kropp, hon svor och hon var rädd. Fanny gjorde oss sällskap, även hon i panik, de två bildade en kör av höga skrik - LINA? VAKNA! FAN LINA, KOM TILLBAKA! Jag ville så gärna svara, fråga varför dom skrek, säga till dom att lugna sig men det gick inte. Jag var helt maktlös, befann mig i ett ingemansland, som alltid var jag på väg någonstans; bort eller tillbaka, vid tillfället var det inte klart. - Hon är helt borta, ögonen är bakrullade och vi får ingen kontakt med henne. hörde jag en målbrottsröst säga, det måste vara Jacob, Moas bror. - Nej hon har inte druckit så mycket vad jag vet, vad ska vi göra? Fortsatte han oroligt och jag fick lust att skratta åt röstens svajningarna. - Vad sa dom? Frågade en ny orolig röst, vem var det? - Vila, dom sa vila. Tydligen gör dom inget åt tonårsfyllon. Svarade Jacob med en arg röst. Hans röst kom närmare samtidigt som den började tona ut. Jag kunde bara utskilja vissa ord nu, idiot, hur mycket, sjukhus, vila, bråttom. "
"Varför låter alla så rädda? Jag är ju här, varför kan ingen höra mig? Alla ljud som tidigare var så tydliga blev ett suddigt sorl och jag kunde inte längre utskilja vem som sa vad, inte ens Moa och Fannys gälla och höga röster bröt igenom, jag var för trött för att lyssna på dem. Det vita blev ljusare, jag blev tröttare, matt i hela kroppen, tog jag i för mycket på träningen? Är det därför jag är såhär trött? Ljuset kändes så lockande, lugnt och stilla, där kan jag vila mig, där kan jag bli pigg igen, dom sa ju vila. Det vita ljuset skiftade tillbaka till det svarta mörkret och allt blev svart, alla ljud försvann, alla känslor, all min trötthet, alla minnen. Nu var jag på väg bort."
"...han letar efter levnadstecken hos Lina, han kan inte förstå att det har gått så långt men istället för att skaka och slå börjar han känna och lyssna. - Hjärtslag? Check. Andetag? Hmm. Oron slår honom som en knock out, Andetag? säger han igen och försöker både känna och höra, va fan Lina ANDAS! Befaller han men inget händer. Vad ska han göra nu? Vad ska han säga till Moa? Vad ska han säga till Linas föräldrar? Han lutar sig förtvivlat bakåt där han sitter i baksätet med Linas huvud i sitt knä, för en kort stund ger han nästan upp. - Kom igen Lina, snälla. Ber han och helt plötsligt börjar hon hyperventilera och han hoppar till av förvåning och glädje, det är inte försent! De sista minuterna av bilfärden växlar Lina mellan att inte andas alls och att hyperventilera om vart annat men Jacob känner sig ändå lättad, hon lever."
To be continued...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar