"Ljuset är tillbaka, rösterna är tillbaka, tröttheten är tillbaka. - Lina, hör du mig snäckan? Hör jag en mansröst fråga, det är Moa och Jacobs pappa Benny, hans varma mjuka röst får mig att vilja le. Jag vill säga att jag är här, att jag mår bra men det går inte. Återigen är jag fast i det här vita och jag kan inte svara. Nu slår rädslan till, varför kan jag inte prata? Varför kan jag inte röra mig? Varför ser jag ingenting? Jag vill se färger igen, jag vill skratta igen, jag vill krama alla som står runt mig och är rädda men jag kan inte. - Så ja snäckan, det blir bra det här. Hör jag hans varma röst säga, det är dags att vakna nu Lina. Jag gör allt för att öppna mina ögon för hans skull men det går inte. Plötsligt händer något, det vita börjar blinka, det är inte ett enda ljus längre, det är som blixtar, gång på gång på gång. Det gör ont i huvudet, det lugna vita är nu flimrande och störande. "
- Hon har inte varit kontaktbar den senaste kvarten som jag har haft koll över henne, innan det vet jag inte hur länge hon var borta. Jacob vet du det? Säger Bosse till ambulansmannen samtidigt som han vänder sig mot Jacob som står på gräsmattan med händerna i fickorna.
- Jag är inte säker, det kan vara allt från 30 minuter till 2 timmar, jag är ledsen. säger han och rycker på axlarna.
- Det är okej Jacob, säger Bosse och tittar på sin förtvivlade son, hon slutade andas ett tag och sen hyperventilerade hon innan hon slutade andas igen, det pågick under fem minuter kanske. Och juste, hon började gråta når hon låg här på hallgolvet alldeles nyss, så jag tror inte att hon mår så bra tösen.
- Tack, vi tar över nu. Vem är det som känner henne bäst här? Frågar ambulansmannen
- Det vet jag inte, hon är nära vän med min dotter så hon har varit här mycket hon ska nog inte med till sjukhuset dock, hon är helt förstörd. Bosse kliar sig i sitt lockiga hår och ser fundersam ut.
Jacob står där på gräsmattan och känner hur det knyter sig i magen, inte jag tänker han, han orkar inte mer. Då kommer Fanny gråtande ut på trappan och räddar honom.
- Jag vill följa med. Säger hon trött, Lina bor i mitt hus och jag måste följa med. Snälla?
Jacob står där på gräsmattan och känner lättnaden i kroppen för första gången ikväll så bär inte Jacob ansvaret, för första gången hinner han känna efter, för första gången hinner han inse vad som kunde ha hänt, vad som höll på att hända. Inte förrän nu känner han hur mycket han fryser om fötterna, han tittar ner och inser att sedan han bar ut Lina från huset har han sprungit omkring i slasket i strumporna. Plötsligt flyger orken ur honom, rädslan, oron och paniken som han gömt undan hela kvällen kommer ikapp honom och han ramlar ihop på gräset. Han sitter där och tänker på hur han klarade det när Bosse kommer fram till honom sträcker fram sin hand för att hjälpa honom upp, - jag är stolt över dig Jacob, det där gjorde du bra. Säger han varmt, lägger armen om hans rygg och leder honom in i huset.
"Jag hör att jag åker bil, jag förstår att det är en ambulans, jag hör Fanny dra efter andan på ett sådant hulkande sätt som man gör när man har gråtit länge, jag hör förpackningar öppnas, jag antar att det är nu jag ska fixas och bli normal igen. Det vita kommer och går nu, det har blivit svagare efter att det började flimmra, jag känner min kropp igen, jag känner hur tung den är men framförallt så känner jag hur tom jag är. Jag känner ingen rädsla längre, jag känner inget måste att göra mig hörd, jag känner ingen lust för något. Vad gör det om dom fixar mig? Vad gör det om det blir som vanligt? Vad gör det om det här aldrig har hänt? Jag är bara ledsen. Bilen bromsar in och stannar, dörrar öppnas, okända röster pratar om mig eller med mig, jag orkar inte försöka längre. Det vita ljuset försvinner mer och mer det är nästan inget kvar, jag lämnar det lilla ljuset och väljer det svarta för att få tiden att gå, i mörkret slipper jag i att tänka, jag slipper att känna, jag slipper att finnas för en stund."
To be continued...
Läs hela kapitlet här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar