Har du någonsin varit med om att något som enligt alla konstens regler, samhällslagar och evolutions teorier borde passa ihop, eller borde anpassa sig till varandra, borde vara bra ihop, borde bli starka inte blir det? att oavsett hur många gånger man försöker så fungerar det inte ändå? att varken olikheter attraherar varandra eller likheterna bygger upp en gemenskap?
Typ som det där 1000 bitars pusslet där halva bilden består av blå himmel, även om 500 bitar är blå så kan jag ändå inte lägga dem var jag vill, de klickar liksom inte då.
Jag vägrar att tro på ett sådant faktum och försöker besegra det förut bestämda. Jag tror på ödet och jag tror att allt har en mening men jag tror också att vi är vår egen lyckas smed och att vi själva på något sätt styr ödet. Och jag tror på det bästa hos människor, jag tror inte att en människa kan vara ond eller mörk, jag tror att alla har positiva, ljusa, fina sidor som kan älskas. Och om de utstrålar negativitet eller gör hemska saker eller uttrycker elaka åsikter så tror jag det beror på att de har hamnat fel någonstans på vägen, att de har blivit sårade eller illa behandlade eller bara fått för lite kärlek och växt upp utan vägledning. Jag tror hellre att det är fel på mig som inte kan tycka om en människa för den den är eller för de åsikter den har eller de saker den gör än att tro att det är fel på den personen. Och det kanske är därför jag gång på gång försöker lägga dit den där blå himmel biten på samma ställe gång på gång även om jag varje gång upptäcker att den inte klickar med biten intill.
Jag får ofta höra att jag är naiv, godtrogen, att jag bryr mig för mycket. Och ja, det kan jag väl hålla med om, när människor jag knappt känner lyckas ta upp stor kapacitet av min tankekraft och människor som jag faktiskt inte klickar med lyckas stjäla min energi i mina desperata försök att vända och vrida på pusselbitarna för att få dem att passa ihop. Och vissa dagar önskar jag att jag bara kunde vara en person som konstaterade att "nej, jag och Arne kommer aldrig bli ett bra par" eller "nä, Berit och jag ska inte umgås mer för vi har ingenting gemensamt" men nu är jag inte född med förmågan att göra så, med förmågan att kunna stänga av. Och det har många gånger sårat mig men det har också många gånger lett till att den där elfte chansen en människa får blir den då jag har lyckats bygga ihop de blå bitarna runt om och tillslut hittar platsen för den som inte riktigt klickade innan.
Vad jag ville få sagt var väl kanske att jag har många energitjuvar i min omgivning, människor som uttrycker åsikter som jag absolut inte kan stödja eller som gör saker som jag inte kan acceptera, men på något sätt så lyckas dom ta sig en plats i mitt livspussel, och hur mycket jag än stör mig på mig själv för att jag försöker tycka om dessa människor och egentligen bara vill kasta bort de bitarna så är jag samtidigt glad för de människor som har vuxit med tiden, de som jag har utvecklat en stark kärlek till även om de från början kanske inte såg så ut...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar