"Med tårfyllda ögon granskar jag sjukhussalen jag vaknar upp i, inom loppet av 30 sekunder hinner jag med min suddiga blick urskilja det vita taket, stålställningar som gröna draperier hänger för att skilja de många sängarna ifrån varandra, en ful board rand på väggen, Fanny som sitter halvsovande i en stol bredvid min säng och sist av allt ser jag alla slangar som är kopplade till min kropp. Hela jag exploderar av smärta och sorg, jag gråter så häftigt att jag inte kan andas. Fanny vaknar av mitt hulkande och smeker mitt hår . Jag gråter tills det inte finns några tårar kvar, tills jag är helt tom, jag ligger som apatisk i sjukhussängen och låter ögonen undersöka varje kvadrat centimeter av mitt synfält. Sköterskor och läkare kommer och går, kollar värden, ställer frågor och gör tester, jag är i vaket tillstånd men jag vet inte om jag svarar eller ens reagerar. Jag vet inte hur länge jag ligger så men tillslut frågar jag - Vad hände?"
"- Vilka vet? Det är en kall och tom röst som bryter tystnaden, jag knappt känner igen den men den kommer ifrån mig."
"- Välkommen tillbaka, säger han glatt, jag heter Mattias. fortsätter han och tar sedan upp en journal som han läser en stund i, Vi inväntar fortfarande dina testresultat Lina så jag kan inte säga så mycket om ditt tillstånd, det enda vi vet är att det var en kollaps, nu letar vi bara efter orsaken.
- Alkohol? ordet hoppar ur min mun samtidigt som jag himlar med ögonen, det är i alla fall det som kommer att sägas av andra tänker jag.
- Lina, vi vet nog båda två att det ligger något annat bakom den här kollapsen, eller hur? säger han allvarligt och jag rycker, knappt märkbart, på axlarna. Vi hade behövt ta några andra tester också för att kunna säkerställa om det finns en fysisk förklaring, är det okej Lina?
- Ja, gör vad ni måste. svarar jag och lägger mig på rygg för att han ska komma åt mina armar, vanligtvis är jag livrädd för nålar men nu ligger jag och tittar när han sticker genom huden, hoppas på att känna något men blir besviken. Mattias tar mitt blod och lämnar mig och Fanny igen. Jag hinner tänka att jag hoppas det går fort, att jag vill åka hem till min säng innan jag somnar på den pappersbelagda sjukhussängen"
"-Hej igen Lina, hur känner du dig?frågar han snällt,
- Jag är trött
- Det är helt normalt, du kommer att vara trött ett tag framöver, förklarar han
- Det brukar vara normalt att vara trött mitt i natten, avbryter jag drygt
- Skönt att du har humorn i behåll, säger han och småler, ja självklart är det normalt att vara trött mitt i natten, titta bara på din kompis, han nickar mot Fanny som sitter och sover bredvid mig, men du kommer vara trött för att du är sjuk Lina. säger han allvarligt. Vi har gjort alla tester vi kan och vi kan bara hitta småsaker.
Jag tittar på Fanny för att försäkra mig om att hon fortfarande sover.
- Vad är jag för sjuk då?
- Testerna sa att alkoholhalten i blodet var relativt hög, men inte värre än att du normalt sätt skulle kunna ramla fram på gatorna hela natten om du förstår vad jag menar, sen är det inte några markanta avvikelser men några tester kommer du behöva kolla upp om ett par veckor igen, jag har skrivit ner dom här. Avslutar han och räcker mig ett papper, han tittar granskande på mig när han pratar med mig, hur mår du egentligen Lina? frågar henne ännu en gång
- Jag vet inte, säger jag och suckar utmattat, jag känner ingenting just nu, bara att jag är trött.
- Men tanke på din bakgrundshistoria så tycker jag att du ska ta kontakt med din tidigare kontaktperson för att säkerställa att situationen inte förvärras.
Det är något med allvaret i hans röst och blick som får mig att känna mig naken. Det känns som att han kan se vad jag tänker, det finns liksom ingen flyktväg den här gången, han vet allt. Jag nickar mot honom med tårar i ögonen samtidigt som jag försöker le."
"- Tack! säger jag med en så stabil röst jag kan.
Han stannar mitt i ett steg och vänder sig om han ler mot mig
- Du behöver inte tacka mig, när jag träffade dig så behövde jag bara hjälpa dig bli bättre så mig var du snäll emot. Dina vänner däremot, det var dom som var där när du inte hade bestämt dig om du skulle komma tillbaka eller inte, det var dom som räddade dig, utan dom hade du kanske inte haft något val. Så jag föreslår att du tänker över ifall du vill utsätta dom för det här igen, den rädslan och ovissheten eller den sorgen att dom kanske inte lyckas nästa gång. Du har bra människor omkring dig Lina, jag hoppas du ser dom. han vänder sig om och går."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar