- Can't wait to get back to Watford!! Nu är Sea survival veckan nästan slut och imorgon kväll återvänder jag till Watford och YMCA boendet. Att vara här på Isle of Wight har varit fantastiskt, ön är vacker, kursen är rolig, och det är för omväxlingsskull lungt och skönt. På YMCA är det noisy, hetsigt, massa människor överallt, dålig mat och alldeles fantastiskt! På YMCA har jag min lilla trygghet här i England, mina nyfunna vänner. Och att via sms få veta att dom en efter en får details när jag inte är där har lett till en inre stress enda sedan i måndag när Andrew hörde av sig och berättade att hans plan mot Puerto Rico skulle lyfta på tisdag morgon. Andrew som i söndags morse kramade mig och sa "Well I don't need to say goodbye couse I'll see you on friday" var helt säker på att se honom igen men så blev det inte. Och så har veckan fortsatt.
Ni vet när man drömmer att man har bråttom? Att man måste springa jätte fort och jätte långt? Att man måste hinna fram? Att om man inte ökar så kommer man att missa det? När man stressar sådär mycket för att hinna till någon innan det är försent? När man vaknar stressad och undrar vad man har glömt?
- så känns det att vara här och inte där, som att jag inte hinner fram innan det är försent,
som att tunnelbanedörrarna stängs när jag tränger mig genom folkmassan på perrongen.
Innan jag åkte i söndags förstod jag inte hur mycket dessa människor betyder för mig. Sent imorgon kväll checkar jag in på YMCA igen och i nuläget har jag inte en aning om hur många ansikten jag kommer känna igen där, hur många whats up jag kommer höra, hur många famnar jag kommer kunna värma mig i. Jag längtar ihjäl mig men jag är också livrädd.
Rädd att jag inte hinner i tid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar