En overklig verklighet som råkar vara min

En vecka och en dag har jag varit här på Steiners Akademi i London. En vecka och en dag har jag räknat dagarna och varje kväll varit nöjd med att det är en dag mindre kvar tills avgång. Problemet är bara att man inte vet när det är dags för avgång, du vet inte hur många dagar du behöver räkna ner. 

Sedan jag kom hit har jag inte pratat med min familj eller mina vänner en enda gång, smsen går att räkna på fingrarna och visst är jag upptagen typ konstant, visst har jag massor med nya vänner och människor omkring mig som fyller mina få lediga timmar men det betyder ju inte att jag inte tänker på dem, saknar dem, funderar på om jag gjorde rätt val att lämna dem. 

Missade samtal, mail och sms har blivit del av min vardag och av ren reflex så klickar jag bara bort dem. Läser inte, ringer inte upp, svarar inte. Det kan verka själviskt, det kan verka okänsligt, vem är jag att ignorera dem? Men min verklighet här är så långt ifrån min verklighet för en vecka och två dagar sedan, min vardag är så oförutsägbar, min framtid så oklar. Här klarar man det, här lever man för den tilldelade uppgiften, utan schema, utan framförhållning, utan en aning. Tror faktiskt inte att det är möjligt att leva mer för stunden och det gör vi alla i ett stort kollektiv. Vi vänjer oss vid att bo med främlingar, att snabbt göra dessa främlingar till nya vänner, lär helt enkelt känna människor i rekordfart, för att hux flux säga hejdå till dem och inte veta när vi någonsin träffar dem igen. 

Därför svarar jag inte, därför ringer jag inte, därför hör jag inte av mig. För även om det verkar hållbart här, även om det här är mitt liv här så vet jag att det är inte hållbart. Jag vet att jag har en enorm trygghet hemma som jag saknar här, jag vet att även om mitt liv är oplanerat hemma så vet jag ändå vad som händer imorgon, nästa vecka, nästa månad. Att höra en röst, att känna den värmen, att få den kärleken, att höra orden jag saknar dig, jag älskar dig, det hade fått mitt hjärta att brista, det hade fått mina ögon att svämma över, det hade fått mina tankar att snurra. 

Jag älskar att jag gör detta, jag älskar att jag är här, men jag älskar också alla där hemma. Och det här är verkligen något jag gör för mig själv! Och då måste jag vara stark för mig själv.

Det kanske är svårt att förstå, varför vissa frågor inte bör ställas, varför vissa svar inte kan sägas men såhär är det, och sanningen är att jag har inga svar att ge, dom kommande nio månaderna kommer jag bara kunna berätta om i efterhand inte för att jag inte vill berätta, inte för att jag ignorerar någon, inte för att jag inte tänker på er, inte för att jag inte bryr mig om er, utan för att jag inte vet. 

Please respect that and just wait for it - i will not forget you 

Hey so long…