Äntligen är våren här och jag älskar varje minut av den, solen, fågelkvittret och framför allt blommorna. Jag kan inte förmå mig själv att inte se solen, att inte le när jag hör kvittret, att inte se hur allt sakta men säkert väcks till liv igen efter vinterns dvala. Men att glömma det mörka, att glömma det kalla, att glömma det svåra, att glömma det som alla sa skulle göra en starkare, även det är för stort och fortfarande för uppenbart för mig att undgå - likväl som jag inte kan förmå mig själv att inte se vårsolen likväl kan jag inte förmå mig själv att glömma den frost som jag tvunget har behövt ta mig igenom.
Med frosten i bakhuvudet tänker jag ändå inte missa en dag av detta underbara, detta vackra, detta som är nu. Nu när värmen är tillbaka får allting möjlighet att växa, träden får knoppar och gamla perenner kommer återigen upp genom jorden för att förgylla vår, annars fortfarande ganska, kyliga vardag med lite mer färg.
Blommorna gör våren vackrast, de flesta kommer tillbaka år efter år där jag först planterade dem eller där de planterade sig själva. De flesta klarar sig själva som snödropparna, jag behöver bara vara där för att se dem, vissa behöver mig mer, vattnas, vårdas, stöttas, vaktas som de långstjälkade tulpanerna. Och tack vare kärleken som solen förtrollar mig med så gör jag det mer än gärna! Färgerna som dessa blommor ger till min vardag måste finnas kvar och därför gör jag allt för att hjälpa dem orka, hjälpa dem överleva, allt för att jag ska kunna lita på att de kommer tillbaka igen nästa vår.
Men vad händer då om jag inte är där? Om jag inte kan vårda och stötta just den där dagen när våren för en natt avviker och frosten smyger sig på, kommer den där tulpanen klara sig då? Kommer snödropparna som alltid utmanar ödet och slår ut lite för tidigt finnas kvar? Måste jag alltid vara där och vakta?
Våren förtrollar hela mig och energin den ger mig är obeskrivlig, energi för nya äventyr! Dessa äventyr gör mig ibland frånvarande och vad är vitsen med alla dessa blommor om jag inte är där för att njuta av dem? Om jag inte ser dem finns dem då ändå där?
Nu är äventyret inte ens bekräftad men ändock planerat och med tanke på att våren redan slagit ut finns det möjlighet att plantera nya frön och lökar, en möjlighet att även förgylla hösten med klara färger, en möjlighet att spendera hela våren och sommaren med att ta hand om och se hur rabatten kompletteras och fylls upp av nya vackra blommor, vissa för att stanna och blomma om, vissa bara för syns skull som aldrig kommer återkomma. Men det finns också en risk, en risk att jag har gett mig av när dessa blommor slår ut om ett halvår, att jag inte finns där när de slår ut för första gången, finns jag inte där kan jag inte se vilka som bara är vackra för stunden och vilka som kommer blomstra år efter år, då vet jag inte vilka jag kan räkna med och vilka jag bara ska njuta av.
Den svenska våren är något av det vackraste jag vet, Något av det bästa jag vet, Något av det jag längtar mest efter och är mest tacksam över att år efter år få uppleva. Varje år överväldigas jag den där första dagen då solen faktiskt värmer mig och orsakar fräknar på min vinter bleka näsa. Men det är med ett oroligt hjärta jag varje morgon blickar mot rabatten, observerar hur många blommor som har slagit ut, vilka färger, vilka platser, den första tiden överväldigas av hur många som har blommat om men desto närmare sommaren vi kommer desto mer tar oron över för de som saknas. Ibland förvånas jag över en blomma som under några år har saknats men nu bestämt sig för att komma igen och glädjen över det är obeskrivlig, likväl tacksamheten för de trogna krokusar som aldrig gör mig besviken, men hur lycklig de än gör mig så kommer ledsamheten för de som saknas aldrig att utplånas. Även om jag planterar nya lökar så kan ingen ny blomma ta en gammal perenns plats. Våren ger mig hopp och jag hoppas och tror att om jag ger dem tid kommer de fylla sitt tomrum igen och orka blomma om till en annan vår!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar