Det där med att få känna är en fantastisk gåva, att våga känna lycka även om man vet att när lyckan tar slut så kommer sorg, smärta eller något annat hemskt - något som är jobbigt och tungt att känna. Jag har aldrig varit rädd för att känna och visst har det fått många tårar att rinna, om man hade samlat dem alla hade de nog kunnat hålla en mindre å fylld och porlande ett bra tag, men hur många tårar jag än har gråtit och hur många gånger jag än har fått pussla ihop bitarna till mitt hjärta så är det inte de som jag främst minns. Varje tår har fallit till följd av något fantastiskt och varje gång mitt hjärta har brustit så har det gjort det för det inte längre orkade hålla ihop när pirret i magen och alla fjärilarna försvann.
Men på sista tiden har det känts som att tårarna faller oftare än jag känner lyckan, det har kännts som att bitarna faller isär fortare än jag hinner sätta ihop dom, det har känts för tungt för att orka vänta på att fjärilarna ska komma tillbaka och lätta upp det. Det har varit för jobbigt att känna - så jag har slutat!
Jag vågar inte längre hoppas att den där lyckan ska vara tillräckligt länge för att bygga upp mig så att jag klarar att falla ner, jag vågar inte ens öppna dörren på glänt för att släppa in fjärilarna för att jag inte vet om jag klarar tomrummet dom senare kan lämna efter sig. Och vet du vad; när man inte längre vågar riskera att vara lycklig, glad och Kär, då blir man aldrig det. Dom känslorna är lätta att stänga av, men den konstanta tomheten, neutraliteten och saknaden finns alltid där och späder gärna på dom jobbiga känslorna. Tomrummet fylls av minnen, minnen som kan börja positivt, men dom känslorna har jag ju stängt av, och de slutar alltid på ett eller annat sätt jobbigt, och dom känslorna går inte att stänga av. Så till vissa minnen finns det inte längre några tårar att fälla, kvoten är fylld, smärtan invand, känslorna nollställlda.
Det har blivit min nya medelpunkt, att inte känna smärtan. DET ÄR INTE JAG! Att vara van vid en smärta som tidigare har fått hjärtat att sprängas i bitar och tårarna att spruta, är inte jag, det är ingen jag vill vara! Jag vill skrika och gråta och undra vad jag har gjort för att förtjäna att bli så sårad. Jag vill kunna gråta och vara fly förbannad tills det går över och jag vill kunna släppa taget för att göra plats för ny kärlek och lycka.
År 2014 har jag ett nyårslöfte jag prioriterar över allt annat; Jag ska bli kär!
Jag ska bli sådär löjligt kär så jag i hemlighet planerar bröllopet när jag knappt vet vad han heter, sådär så man glömmer tid och rum och bara är där och då och det enda jag kan se är honom. Jag ska försumma mina vänner och bara ha honom i mina tankar. Jag ska bli sådär gränslöst, oförklarligt kär som jag blev en gång i veckan förut. Jag ska våga hoppas, jag ska våga riskera, jag ska våga känna!
År 2014 ska jag bli kär i någonstans, någonting eller bara någon - om och om igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar